Jag kan förstå att det finns de som tycker att han prisats nog, att man kunde valt ett par suveräna volleybollkillar eller ett bollfenomen i pingishagen, men Svenska Dagbladet har valt ut en mycket professionell jury av medlemmar som vet att det kan vara svårare att hårt pressad alltid ligga på topp än att någon gång överraska. Ett andra bragdguld var givet för att stadfästa att Duplantis är ett unikum i svensk idrott. Nu är det fortsättningen, tiden efter 25 som vi är spända på.

Han verkar redan nöjd

Han säger det, själv, Duplantis; det här året går inte att toppa. Han inser att det som skedde 2024 med de sagolika världsrekordet som gav guld i Paris-OS, EM-guldet, en VM-seger inomhus och så ett världsrekordhopp till, i polska Chorzov (626), kanske är det bästa han i sitt liv kommer att åstadkomma och att det i så fall får vara bra så. Man nästan hör när jag läser det i Anders Lindblads intervju i Svenska Dagbladet, att han börjar se konturerna av ett annat liv framför sig utanför den stavhoppasbädd som varit hans lekplats sedan han började gå. 626. Det är bara några år sedan, då när vi fick lära oss vem Armand Duplantis var, att han hade en svensk mamma och tänkte tävla för Sverige, som vi vågade prata om att en stavhoppare i framtiden kanske skulle kunna hoppa 620.

Och det var väl införstått redan då, att i så fall heter detta sportsliga fenomen Armand Duplantis. Nu hoppar han för en svensk klubb (Upsala IF), talar jättebra svenska, har friat till sin svenska tjej och är den förmodligen högst betalde i hela friidrottscirkusen. Men redan nu säger han; ”det går kanske aldrig att upprepa 2024” och ”det är inte så jag vill leva mitt liv” om viktnedgången på fem kilo före OS i Paris. Och när han säger ”jag har fått vara med om allt jag drömt om och är oerhört glad och tacksam”, så låter det ju lite som att han börjar skissa på ett annat liv.

En exklusiv klubb

Det han åstadkommit är på en sådan nivå att det gränsar till det ofattbara. Jag känner, när jag nu skriver ännu en hyllningskrönika om honom, att jag också ansträngt mig nästan upp till det omöjligas gräns för att hitta formuleringar goda nog att värdera han bragder, hans förmåga att hålla exakt samma höga nivå vecka efter vecka, år efter år, att aldrig misslyckas, att så gott som exakt, i hopp efter hopp, kopiera det allra bästa han tidigare gjort men med en extra liten twist på toppen som betvingar ribban också efter ännu en centimetershöjning.

Det är alldeles givet att om någon skulle göra sällskap med Björn Borg, Ingemar Stenmark, Anja Pärson och Sarah Sjöström i den exklusiva lilla klubb som två gånger belönats med Bragdmedaljen, så är det naturligtvis Armand Duplantis. 

Men det är på sin plats i sammanhanget att här också nämna simmaren Sarah Sjöström som vid 31 års ålder och efter att ha tilhört världseliten sedan 14-årsåldern tog OS-guld på de två tyngsta sprinterdistanserna, 50 och 100 meter fridrott. Det är fullkomligt makalöst och också hennes förmåga att hålla absoluta toppnivå år efter under så lång tid och behålla speeden och glädjen är beundransvärd. Men SvD har bestämt att man bara skall kunna tilldelas guldmedaljen för årets bragd två gånger.

Farligt nära gränsen

Inte nog med att Duplantis utvecklat friidrottens svåraste gren, stavhoppet, till en nivå dit ingen annan konkurrent förmått hänga med, han har tagit till sig ett nytt land, gett och fått kärlek och han har i varenda tävling varit den store favoriten men pallat också för det trycket. Han är på en obegripligt hög nivå, vad man än jämför med. Visst, det blev ett guld också i beachens volleyboll men dels har jag lite svårt för de här sporterna som kopierar sig själv i förkrypta format, dels står lagsporterna alltid några trappsteg nedanför de tunga individuella grenarna, inte minst i den olympiska huvudsporten friidrott.

Duplantis får naturligtvis leva med att alla tar för givet att han alltid skall vinna men det är nog klokt att vara beredd på att genom att alltid tänja kroppen till det yttersta för att pressa världsrekordet ännu några millimeter närmar man sig riskerna för att något kan brista. Det kostar att ligga på topp. 

På popularitetslistan dök plötsligt den charmfulle Truls Möregårdh upp (två OS-silver) och för första gången slog han världsettan Wang Chuqin och bjöd på en spektakulär bordtennisshow som gick hem i hela världen. Han tog oss alla med storm, så ett Jerring-pris kan vi hoppas på för hans del när det blir dags för Idrottsgala igen.

Truls  var också lite av Duplantis egen favorit, men guld är guld, silver är silver. Frågorna man ställer sig nu är förstås; kan han höja sig ännu mera och - hur länge kommer hans världsrekord att stå sig? Minst 25 år tippar jag.