Och laget hade väl knappast klarat sig kvar i år om inte Simon Thern (sonen) gett både muskler, själ och hjärta till sin kära moderklubb den här hösten när det mesta gick lika mycket utför som i det riktiga Tärnaby. Det  var rörande att se (och höra) pappa Jonas och sonen efter avgörandet i Borås visa sina brinnande hjärta för klubben. En ovanlighet i dagens fotboll där spelare och tränare kommer och går och hjärtat är en plånbok.

Den ideale mittfältaren

Denna speciella allsvenska sensation hade ju inte ens en egen plan varken i våras eller nu när allt skulle avgöras i kvalet mot Landskrona Bois.

En klubb som saknar det stora kapitalet och aldrig kan handla spelare i de exklusiva butikerna eller från hyllorna högre upp måste förstås bygga på någonting annat. Värnamo är dessutom extremt litet för att hysa ett elitlag och har dessutom genom åren haft konkurrens på närhåll från Öster i Växjö (tillbaka i högsta divisionen nästa år), Kalmar FF (som åkte ur) och Jönköpings Södra. Att vara självförsörjande tack vare traktens talanger räcker inte heller, inte för någon. Jonas Thern återvände till sin hembygd för att ge tillbaka av sin kärlek både till den och fotbollen.

Jag har känt Jonas sedan jag kom till Malmö i januari 1989 när han stod i full blom, hade två SM-guld och när jag bjöd honom på middag på Savoy för en intervju i en lång serie med idrottens mest prominenta, som jag höll på med, sa han inte ett ord om, att han senare samma dag skulle skriva på sitt första proffskontrakt med Benfica. Men vi fick en fin relation och jag har alltid gillat hans sätt at ta sig an ledarskapet på planen, hans kloka ord, hans integritet. 

Det stod klart tidigt för oss som följde fotbollen att han hade ledaregenskaper som måste tas tillvara. Han  var den naturliga auktoriteten på planen med sin överblick, sin energi, sitt sätt att driva på; alltid med ansvaret bakåt men med den konstruktiva blicken framåt. Idealtypen för den komplette mittfältaren och den givne ledaren. Hans ungdomsutbildning i Värnamo som genererat både egna sonen Simon, Viktor Klaesson, Niklas Hult med flera är omvittnad, hans akademi, som nu skall få ny fart efter att Jonas ägnat mycket tid åt A-laget ett turbulent år. Jonas är en fotbollspedagog som vet var han gör bäst nytta; där spelare danas, inte där de firar sina miljardkontrakt.

Befriande klokt och ärligt

Jonas hade en strålande karriär i klubbar som MFF, Benfica, Napoli, Roma, Glasgow Rangers och inte minst som landslagsman (75 kamper) och kapten för bronslaget i USA 1994. Jag trodde nog, efter att ha sett sonen Simons första matcher i Malmö att han skulle gå samma väg. Jag minns att jag siade om en svensk Iniesta och var säker på att han skulle spela en stor roll i landslaget. Det blev inte så. Han nådde en fin nivå, han hade tre SM-guld (ett i HIF, två i MFF) redan när han som 22-åring gick till Heerenveen i Holland och han avverkade också IFK Norrköping och Blåvitt innan han återvände till IFK Värnamo. 

Han tog aldrig det riktigt stora klivet men med sin överblick, sin fina bollhantering, sitt sätt at flyta runt på mittfältet och göra livet enklare för sina medspelare har han gjort rejäla avtryck. Den här hösten har han klivit fram som den erfarne spelare han är, tagit ansvar för en klubb i kris och kämpade till hans stupade.

Snacka om att ta en kula för laget. Men det var när slutsignalen gått på Borås Arena, när tårarna var torkade och han stod i Max studio som han framträdde i hela sin storhet. Jag har sällan blivit så imponerad av en idrottsman som formulerat sig så bra, så ärligt och naket, så passionerat och skoningslöst mot det som hänt i klubben det här kaosartade året. ”

Jag blir tokig”, sa han och vände sig till spelare som hellre än något annat pratar om vart de vill och inte vad de vill göra med Värnamo. ”De som inte vill vara här skall vi skeppa iväg”. Hans analys, han frispråkighet och ärlighet, om både sig själv och klubben, är så härligt befriande i en tid då det mesta skall döljas, ”det stannar inom gruppen”. En ny ledare i vardande i fotbollens Thernaby.

Lista med frågetecken

Det är så här års diverse priser delas ut. Bragdguld, Guldboll och en massa fotbollspriser. Nytt för år - apropå Allsvenskans 100-årsjubileum - var en omröstning om Allsvenskans bäste spelare genom tiderna. En tio-bästa-lista har presenterats. Alla med respekterade, skickliga fotbollspelare. Gunnar Nordahl vann. Det kommer jag aldrig att protestera emot. Men hur sonen Thomas (med all respekt för ännu en skicklig spelare) hamnade på nionde plats på den listan begriper jag inte (han vann ingenting) och det finns frågetecken för flera. Marcus Rosenberg borde nog inte varit med där, Thomas Ravelli kom trea (men VM räknas väl inte i sammanhanget?), Anders Svensson femma, Marcus Allbäck tia. 

Men man undrar; är dessa nämna verkligen större än Henrik Larsson, Tomas Brolin, Martin Dahlin, Jonas Thern, Glenn Hysén, Glenn Strömberg, Ralf Edström, Tommy Svensson, Kurre Hamrin, Staffan Tapper, Fredrik Ljungberg, Lill-Damma Mattsson (vann skytteligan tre år i rad)? Jag kan räkna upp flera.

Det är tydligen representanter för 67 klubbar som röstat. Somliga spelare har många år i Allsvenskan, andra bara några för att sedan fortsätta utomlands. Så det blev väl att också utländska karriärer färgade minnet och förhöjde Men det var alltså allsvenskan det gällde; därav mina invändningar. Och Guldbollen, skytteligan eller avgörande insatser i allsvenska guldlag borde väl väga tungt.