Men så ser man en sketen match mot det svårstavade Azerbajdjzan, ser spelglädjen bubbla som champagne, passningstempot skruvas upp till och med en nivå över vad man normalt behärskar, sex mål mot ett lag som slog ”oss” för ett år sedan och ett nykomponerat landslag vars konturer jag känner igen från svunna tider när de blågula till och med färgade de riktigt stora fotbollseventen.

En gammal formel

Hur många målchanser hade Sverige mot Azer…, ja ni vet? Tjugofem klara? Jag vet inte, jag minns inte alla dessa landskamper jag sett sedan min VM-kvaldebut 1965 mot Västtyskland, men har ett svenskt landslag någonsin haft ett sådant otevtydigt grepp om en fotbollsmatch, befunnit sig så länge på motståndarnas planhalva, förirrat sig i sådan leklust att man helt enkelt glömde att avsluta anfallen för glädjen att få fortsätta med finurligheterna, finterna, passningsspelet, de kvicka upptågen? Jag har ju aldrig räknat. Men däremot minns jag många matcher med möda vunna mot de så kallade tredje klassens lag i tider då vi var konkurrenskraftiga internationellt och fanns med i var och varannan turnering. 

Och en sak minns jag säkert; den svenska formeln för framgång. Den främre triangeln, den upp och nedvända. 

Vi hade Ralf Edström och Roland Sandberg i VM 1974 (femma) på topp efter genidraget att dra ner den notoriska målspottaren Ove Kindvall ett steg bakom frontparet. 

I USA 1994 (brons), någon match in i turneringen, gjorde Tommy Svensson samma sak, drog tillbaka anfallaren Tomas Brolin i en fri roll bakom Martin Dahlin och Kenneth Andersson och det blev en hejdundrande succé, svenska drömmål av frontmännen, världslaget för Brolin. 

Hanke Larsson hade samma lite fria roll i Portugal-EM 2004 som Sverige kunde vunnit.

Jon Dahl Tomasson har kopierat modellen. Frifräsaren Dejan Kulusevski bakom (men ofta också framför, han är ju överallt) Alexander Isak och Viktor Gyökeres. Får han behålla den triangeln orörd när det blir dags för VM-kval, hinner han ikapp med konstruktionen av en försvarsmur, hittar han rätt i en hel uppsjö av extraordinära talanger till mittfältsplatserna, ja, då kan Sverige kanske se fram emot att bli ett av de sexton lag (av 54) från Europa som får spela VM i USA, Kanada och Mexiko 2026. 

Nu vet vi att det inte blir någon genväg till VM - Rumänien blev det bästa laget i Nations Leagues C-grupp.

 Snart pratar Jon Dahl svenska

6-0 i en landskamp är unikt för Sveriges del även när motståndet kommit från den europeiska underklassen. Fyra mål av Viktor Gyökeres, vars insats naturligtvis också måste vägas mot matchens dignitet och det klena motståndet. Men det är meningslöst att försöka leta ”förmildrande omständigheter”. Gyökeres är helt unik i svensk fotboll just nu. Han är som en kombination av Marcus Allbäck, Martin Dahlin och Dan Corneliusson; starkt, fräck, påpasslig. Han har allt det där som en klassisk center skulle ha, men idag är fotbollen så mycket mera komplex och det  krävs spelsinne, värderingsförmåga, snabb uppfattning och villighet att springa åt alla öppna fält för att bli spelbar. Han utgör nu spetsen på en helt unik svensk uppsättning av kreativa, passningsäkra spelare, fler än vanligt håller till i de stora ligornas klubblar. 

Det nya svenska landslaget finns i utvecklande miljööer och kommer till blågula samlingar med enorma självförtroenden. Det är bara att titta på spelare som Ayari, Nanasi, Ken Sema, Gudmundsson, Bergwall, Elanga, Hugo Larsson med flera och se hur de naturligt tar för sig som om det vore självklart att de är på en plats de förtjänar. Men ”vi vet att vägen till VM är svår” sjöng nationen i Åby Ericsons egna kampsång inför VM 1974 så, hur fenomenalt det än ser ut, måste vi sätta ut frågetecken som rusk-prickar på vägen framåt. Men jag gillar skarpt det Jon Dahl Tomasson gjort. Nu sjunger han till och med den svenska nationalsången så det borde väl vara en tidsfråga när han också talar svenska lika begripligt som Bosse Johansson talade danska när han  var Danmarks hittills ende, svenske förbundskapten.

En dålig investering

Så svensk fotboll som talangfabrik är väl inte så usel ändå. Trots att det klagas och nyordningar skall till. Och vi vore nog inte bättre om vi släppte in utländska finansiärer för att göra klubbarna rikare och och mera konkurrenskraftiga.  Vi skulle nog ligga ungefär där vi ligger i näringskedjan. Jag är glad att 51-procentsregeln finns kvar, att medlemmarna har majoriteten i föreningarna. Jag är rätt nöjd med den allsvenska som är och kommer nu Landskrona upp också (vilket jag inte tror) så sprider det förstås  lite extra glädje. Jag höll alltid på Landskrona förr därför att min mamma kom därifrån. 

Sen kan man ju undra vad det där klubbägandet egentligen betyder. Inte är det för att tjäna pengar. Stater kan vaska sitt dåliga renommé, satsa av politiska skäl, av marknadsmässiga skäl, men när kändisar, TV-kockar, riskkapitalister och företagsfamiljer går in kan jag inte riktigt se poängen. Inga klubbar är ju lönsamma. Storklubbar som Real Madrid och Barcelona har dragits med miljardskulder också under sina mest lysande år. 

En uträkning i januari 2024 som konsultjätten Deloittes (Football Money League) gjorde visade, att de tjugo största herrklubbarna omsatte 100 miljarder kronor. Men hur långt räcker det när man talar om att en sån som Viktor Gökeres lär skall kosta en miljard. De som räknat på toppfotbollens affärer konstaterar att investering i fotbollsklubbar inte är någon bra affär. Men för den som har obegränsat med kulor är det väl som när Beckham säljer hus för uppåt miljarden och Zlatan utökar sitt garage med bilar i tiomiljonersklassen. Det är som när vi mätte bilar i sandlådan.