Kampen över - och den är vunnen.Jonatan Hellvig hjälper David Åhman upp. (Foto: Jessica Gow
Solen skiner och sanden yr; Sverige har drabbats av beachvolleyfeber!
Jag tog en morgontur på cykeln utmed havet ut mot Limhamn; överallt i trädgårdarna stod folk och grävde upp gräsmattan, skyfflarna med sand for i luften, ute vid grusgroparna tuggade grävskopornas käftar så det krasade i tänderna och runtom våra kuster, i de alltmer utarmade fiskebyarna sitter gummor och syr om gamla fångstgarn till beachvolleynät. ”Torsk har vi fått i många år, nu äntligen en seger.”
Väger lika mycket
Jaja, tänker de unga herrarna Åhman och Hellvig där de vaknar i sina sängar i Paris med grus i ögonen och guldmedaljerna om halsen. Raljera på ni bara. Tyskarna finalbesegrade med 21-10, 21-13. 34 minuter tog det. Sveriges fjärde guldmedalj hemma, det blev fyra totalt, elva medaljer och målet uppnått med råge. Idag kan de lägga sina medaljer bredvid Mondos och finna att de väger lika mycket. Sporter kan vara både stora och små, bada i ständigt strålkastarljus eller bara få glimma till vart fjärde år när det är olympiskt spel. Men i siffertabellen väger de lika mycket.
Sedan kan vi tycka vad vill om vad som skall kallas sport och inte och varför gamla originalidrotter måste förvandlas, förminskas, anpassas efter nytillkomna trender. Allt det där kan de unga guldmedaljörerna strunta i.
De fattade tycke för ett roligt badortsspel, visste inte vart det skulle bära, kunde inte ana att också företag, TV-bolag, reklamköpare är inblandade och avgör vilka som skall få växa och vilka som bara dansar en sommar.
i den olympiska kommittén - som alltid beskyllts för att vara en gubbklubb med gamla ingrodda vanor som inte går att rubba - har man varit mera trendkänslig än man kunnat ana. De vill möta nya ungdomsgrupper, etablera den olympiska tanken (som nog kan verka lite förlegad) hos nya generationer, de vill göra TV- och reklamfolket till viljes genom att öppna för nya marknader. Gotlandsveckan, champagnevask i Båstad, solbränna och snygga glasögon. Idag är inte bara beachvolley en trendsport. Titta på mannekänguppvisningarna på friidrottsarenan.
OS har inspirerat
Åhmans och Hellvigs imponerande karriär till bäst i världen, med timmar av hårt slit och en alldeles egen innovation i det taktiska spelet - Swedish jump-set; anfall redan på andraboll - krönte ett strålande svenskt OS och blev ännu ett exempel på bredden i svensk idrott; medaljerna kom i judo, skytte, cykel, simning, friidrott, bordtennis, segling och beachvolley.
De hade turen att välja en lite udda sport, gjorde kanske valet därför att den blivit olympisk (Atlanta 1996). Så var ju tanken från början; de olympiska spelen skulle inspirera till att skapa friskare och klokare människor. Det finns väl rätt goda (onda) exempel på att
motkrafterna är minst lika starka men det kan vi ta en annan gång.
För mig är OS kärna just de mindre sporternas flämtande liv i rampljuset. Tara Babulfath som drar och sliter i judotyget utan att vi bryr oss, som den coole Victor Lindgren som prickar rätt med sitt luftgevär utan att ens få en uppskattande notis, de mindre, anspråkslösa, lågavlönade som får sprattla i manegen tillsammans med stjärnorna de ständigt kan följa och beundra. Och i diskus kunde Vanessa Kamga ”slå” självaste Daniel Ståhl.
Samtidigt vet vi; de stora, sponsrade atleterna kommer alltid att finnas, för de mindre krävs att samhället och idrottsrörelsen kan skaka fram medel. Det finns en oro inför framtiden att SOK:s kassa sinar. Och när det gäller belöningar för olympiska prestationer är Sverige nästan sämst i världen.
Falskt som vatten
Paris-OS blev en succé. Trots lite doping, lite knepiga könsdefinitioner, skyhöga priser. Jag, som haft Barcelona och Sydney som mina favoritspel, hade säkert adderat Paris om jag varit på plats. Fantastiska, fullsatta arenor i makalösa miljöer. Nu har jag varit förvisad till Kanal 5, TV-underhållningens självutnämnda dynghög; jag kommer aldrig gå dit igen. Paris stora fiasko stavas Seine. Om man på hundra år inte ansträngt sig för att göra floden badbar för parisarna varför skulle man lägga miljarder på att försöka rena den till ett olympiskt spel. När det var omöjligt, när den skitas ner hela tiden. Falskt som vatten.
Mitt sista sommar-OS på plats (Aten 2004) gav tre OS-guld i friidrott - nu är Duplantis rätt ensam när Ståhl-et inte biter. Simningen - vad händer bakom den enastående Sarah Sjöström?
Pingisen med Trulsen får nog min guldmedalj. För en fullkomligt enastående underhållning och högst oväntade silvermedaljer.
Det har säkert hänt mycket som jag missat när Kanal 5 totalt känslolöst brutit för evighetslånga reklaminslag och gått till Max och käkat hamburgare. Och man kan alltid diskutera vad som skall få vara en olympisk idrott. Jag såg några klättrare som förgäves försökte komma upp på en vägg men föll till marken stup i ett. Fånerier.
Men så, strax innan läggdags var det finaler i Breaking. Phil Wizard från Kanada besegrade Dany Dann från Frankrike. En akrobatisk dansuppvisning på fullkomligt hisnande nivå. Högklassig underhållning på vilken scen i världen som helst. Men OS-gren? Nej.
Skriv kommentar