Fallet Anders Feltenmark blev ett konkret resultat av ett arbetsrättsligt övergrepp från SIF:s sida, men Unionen var Feltenmarks fackförbund och deras uppgift är att skydda sina medlemmar. Det är deras grundläggande existensberättigande att stå vid arbetstagarnas sida i förhandlingar och garantera rättvisa processer, och att säkerställa att lagar följs. Hur skötte de sig?

Här kan ni läsa ett kapitel ur boken:

"KAPITEL 17 – UNIONENS SVEK; ETT ARBETSRÄTTSLIGT ÖVERGREPP…

Feltenmark var ett konkret resultat av ett arbetsrättsligt övergrepp från SIF:s sida, men Unionen var Feltenmarks fackförbund och deras uppgift är att skydda sina medlemmar.

Det är unionensgrundläggande existensberättigande; att stå vid arbetstagarens sida i förhand-lingar, att garantera rättvisa processer och att säkerställa att lagen följs.

Men vad händer när facket istället blir en passiv åskådare?

Vad händer när de som ska försvara den utsatta istället slätar över, tar arbetsgivarens

narrativ för sanning och låter en rättsvidrig process fortgå, utan att lyfta ett finger?

Det som hände Anders Feltenmark är inte bara ett arbetsrättsligt övergrepp. Det är ett fackligt svek av sällan skådat slag.

Unionens hantering av Feltenmarks entledigande var skyndsamt, nonchalant och ovärdigt.

För det första; varför gavs inte mer tid till att ta reda på hur situationen såg ut för fack-klubbsordföranden Feltenmark? För de facto; en fackklubbsordförande avskedas.

En person som i 24 år varit anställd. En person som stått upp för sina kollegor och deras rät-tigheter.

Borde inte detta per automatik leda till en noggrann granskning av omständigheterna?

Borde inte Unionen ha gått till botten med arbetsgivarens påståenden istället för att godta dem?

Men istället för att ställa de svåra frågorna, istället för att gräva i arbetsgivarens motiv, så ac-cepterade Unionen varslet som om det vore vilken vanlig uppsägning som helst.

För det andra; fanns det bakomliggande orsaker till varslet som Unionen inte fått information om från arbetsgivarsidan?

Brydde Unionen sig ens om att ta reda på det?

Feltenmark var inte vilken anställd som helst. Han var fackklubbens ordförande.

Han var den som anmälde ett sexuellt ofredande inom förbundet och att då inte ens under-söka arbetsgivarens motiv är inget annat än tjänstefel från Unionens sida. För varje objektiv betraktare är det uppenbart att arbetsgivaren hade allt att vinna på att bli av med Feltenmark.

Så varför såg inte Unionen detta? Eller såg de; men valde att blunda?

För det tredje; varför behövde förhandlingen genomföras så skyndsamt? Allt skedde i ett ra-sande tempo. Varslet om avsked kom plötsligt och slog ner som en

bomb för Feltenmark. Vad gjorde då Unionens förhandlare? Jo, hon drev istället på processen. Varför inte kräva tid att analysera situationen? Ta en timeout och se till att alla

fakta låg på bordet?

Varför?

Var det bekvämlighet? Var det rädsla för konfrontation med en mäktig arbetsgivare?

Var det rent slarv? Eller var det helt enkelt så att Unionen, i tyst samförstånd med arbetsgiva-ren, såg till att göra sig av med ett ”besvärligt” fackombud? Det finns lagar som skyddar fack-ligt förtroendevalda. Lagar som ska förhindra precis den här typen avrepressalier.

Men frågan är; brydde Unionen sig ens om dem?

För det fjärde; Förtroendemannalagen skulle kunnat åberopas som skydd för Feltenmark.

Hur har Unionen skött detta? Det är svårt att se att Unionen skött detta alls. Förtroendeman-nalagen ska ge extra skydd för fackligt förtroendevalda just för att de ofta utmanar arbetsgiva-ren.

Förtroendemannalagen kap13 §5 säger:

”Uppkommer fråga om ändring av facklig förtroendemans arbetsförhållanden eller anställ-ningsvillkor, skall arbetsgivaren minst två veckor i förväg varsla den lokala arbetstagarorgani-sationen och underrätta förtroendemannen. Den berättar också att den lokala arbetstagaror-ganisationen och förtroendemannen har rätt till överläggning med arbetsgivaren om åtgärd som avses i första stycket”.

Unionen struntade helt i att använda det verktyg som Förtroendemannalagen faktiskt utgör. Det kan starkt ifrågasättas varför Unionen inte tog hjälp och stöd av lag som

talade till medlemmens fördel? Unionens beslut; vilken nivå kom det ifrån?

Feltenmark fick inget sådant skydd. Det påpekades inte ens.

För det femte: hur har Unionen hanterat lagen om anställningsskydd?

Den här uppsägningen skriker av oegentligheter.

• Turordningsreglerna ignorerades.

• Den enda personen som fick gå var fackklubbens ordförande.

• Efter 24 år av oförvitlig anställning borde varningsklockorna ha ringt.

Men ingen hos Unionen reagerade. Hur kunde Unionen inte se kopplingen mellan varslet, Feltenmarks fackliga arbete och hans polisanmälan? En person som haft noll insyn i detta, men som skulle ta perspektivet ”on the outside looking in” i det här fallet, skulle ha sagt att detta var en repressalie från SIF.

Det är mycket underligt att Unionen inte ens ställde frågan. De försökte inte ens sammanfoga pusselbitarna. De gjorde inte ens en ansats att kämpa för sin medlem.

Den 2 april 2020, mindre än två dygn efter att det stod klart att Feltenmark förlorat jobbet, var han kallad till ett nytt möte.

Han var mentalt i fritt fall. Hans värld hade rasat. Han var inte vid sina sinnens fulla bruk. Det visste arbetsgivaren och såg till att utnyttja situationen. De bad honom att skriva på ett doku-ment han knappt förstod innebörden av. De visste att han inte skulle kunna göra en rationell bedömning, men detta till trots tryckte de på.

När Feltenmark vände sig till Unionens förhandlare för stöd; vad sade hon? Jo, kort, men kon-cist: ”Det är bara att skriva på.”

Inget ifrågasättande. Ingen stopp som sade; ”…vänta lite, det här måste vi kolla på först.

Inget ”detta låter skumt”; ”…vi vill se hela dokumentet”.

Bara ett snabbt, slentrianmässigt råd att underteckna.

Hur kan en facklig förhandlare vara så passiv, så naiv, så totalt ointresserad av att faktiskt hjälpa sin medlem? Hade Unionens förhandlare överhuvudtaget tänkt på hur arbetsgivaren medvetet skyndade på processen? Hade hon förstått att det var en makttaktik? Eller var Un-ionen bara så vana vid att ge efter, att de inte ens försökte?

Den här historien är inte bara en berättelse om en maktfullkomlig arbetsgivare. Den är också en berättelse om ett fackförbund som misslyckades kapitalt. Ett fackförbund som svek den de var satta att skydda. Ett fackförbund som kunde ha gjort skillnad, men valde att titta bort.

Det gör Unionen lika medskyldig till detta arbetsrättsliga övergrepp som Svenska Ishockey-förbundet. Att vara passiv i mötet med orättvisa är att vara en del av den.

Och Unionen?

De valde att sitta med armarna i kors och vara tysta."