Han har flera radikala förslag och det allra radikalaste är att teknikgrenarna (hopp och kast, alltså) inte ska få vara kvar i de stora galorna om de inte kan avgöras inom en tidsrymd på 15 minuter. Och som tävlingarna är konstruerade nu går det ju inte.

Michael Johnson har förstås rätt i att friidrotten måste förnya sig – precis som alla idrotter förr eller senare behöver göra. Han skriver i sin tweet bland annat att friidrottens problem i dag är att friidrottstävlingar är långsamma tillställningar, att publiken inte vill ha en variation av grenar som pågår samtidigt, att man behöver en story istället för flera och att storytelling är grejen istället för fokus på tider och rekord.

Jag håller med.  Och jag håller inte med.

Rekordjakt som dödar

Det jag absolut håller med om är att friidrotten nånstans måste släppa fokus på resultat och rekord. Kampen man mot man och kvinna mot kvinna behöver ta större del. Resultaten och rekorden är förstås en extra krydda, men idrott handlar mer om att vara bäst vid ett givet tillfälle. Kommentatorer och speakrar haussar ofta upp förväntningarna och nämner ordet världsrekord, men det är oerhört sällan som någon lyckas prestera bättre än vad någon annan människa någonsin tidigare har mäktat med.

Jag håller också med om att storytellingdelen måste bli starkare. Vi behöver bli bättre på att presentera de stora friidrottarna så att de blir kända för något annat än sina rena idrottsliga framgångar. Det är ju faktiskt inga robotar, utan människor av kött och blod, med brokiga bakgrunder, drömmar, intressen, släkt, vänner och liv vid sidan av idrotten. De kommer från olika ställen, tränar på olika sätt, läser olika böcker, lyssnar på olika musik etc.

För många sågs ju till exempel Michael Johnson själv som en maskin som bara vann och vann och vann. En amerikansk vinstmaskin, med en något ovanligt bakåtlutande löpstil. Tolv guld (individuellt och i stafett) på världsomspännande mästerskap skäms sannerligen inte för sig. Men allmänheten vet kanske inte så mycket om honom i övrigt. Har han syskon? Kan han spela nåt instrument? Vad har han pluggat? Vad heter hans favoritrestaurang?

Jag har ingen aning. Och i inledningen på den här krönikan reducerade jag honom till den forne världsrekordhållaren. Om vi inte ens vet nåt extra om en av världens genom tiderna största sprinters, hur ska vi då kunna ”sälja” något mindre kända världsstjärnor?

I en något smalare kontext gör intervjupodden Svenska Friidrottare ett ambitiöst försök med att bredda kunskapen om våra svenska friidrottare. Andreas Thornell intervjuar dem så att vi får chansen att lära känna dem lite närmare. Lyssna gärna. Finns där poddar finns.

En teknikgren på 15 minuter?

Men åter till Michael Johnsons framtidsvision. Han menar att moderna människor inte kan koncentrera sig på något i mer än 15 minuter. Han vill därför att exempelvis en stavhoppstävling ska kunna avgöras på max 15 minuter och att vi ska följa det skeendet utan avbrott för något annat. Han menar att vi bör göra om galorna så att de blir mer koncentrerade och att det inte är fler grenar som avgörs samtidigt. Och han vill göra en serie galor där bara de allra bästa – ett fåtal aktiva – finns med.

Naturligtvis är det på många sätt kontroversiella uttalanden, men Michael Johnson är faktiskt också en kännare på området; själv friidrottare som åkt runt på världscirkusen och nu expertkommentator på BBC.

Men jag menar att han ändå har fel.

Låt oss börja med de där 15 minuterna. Ändå lite lustigt. Folk tittar på golf och tennis i flera timmar, läser tjocka böcker och spelar World of Warcraft till soluppgången. Bara för att en löpgren (kortare än 5000m då, eftersom den inte får ta längre tid än en kvart) hinner avverkas på den tiden betyder det sannerligen inte att en teknikgren måste hinna genomföras inom den tidsrymden. Det handlar om hur vi på bästa sätt presenterar den för åskådare och tv-tittare. 

I de flesta teknikgrenar mår för övrigt kroppen bra om den får vila några minuter mellan hoppen eller kasten. Det är då den återhämtar sig, samlar ny kraft för att springa fort på ansatsbanan, för att hoppa högt eller långt eller för att hiva iväg en diskus, kula, spjut eller slägga lite extra långt. På 15 minuter hinner till exempel Mondo Duplantis göra två hopp – i bästa fall tre – i stavhopp, om det är på höjder som närmar sig eller är över sex meter.

Daniel Ståhl skulle kanske kunna göra fyra kast, men hade säkert gjort bättre ifrån sig med lite längre vila än tre minuter mellan kasten. Och helst vill man ju att det faktiskt är en tävling med fler än en, två eller tre deltagare.

Döden för teknikgrenarna

När det verkligen flyter på i teknikgrenarna – man ska in i ringen eller ut på ansatsbanan, ladda, genomföra kastet/hoppet, det ska mätas och resultatet ska redovisas – tar det mellan 70 och 100 sekunder per försök. 

Låt oss för enkelhetens skull räkna med 75 (en minut och 15 sekunder, alltså). Då innehåller en teknikgrenstävling i friidrott typ 12 hopp eller kast. Det är klart att vi kan minimera antalet deltagare till fyra som då får göra tre kast/hopp var, men hur roligt är det? Hur vet vi ens att just de fyra är de som är bäst just den dagen, vid just det tillfället? Och hur bygger vi nya stjärnor? Får vi ens några att satsa på att bli längdhoppare om det sen bara är ett fåtal som ska få tävla i de stora galorna?

Nej, vi kan mycket väl fortsätta att ha fler än fyra tävlande i teknikgrenarna. För mig handlar det allra mest om hur vi kan presentera vår idrott på allra bästa sätt.

För övrigt finns ett antal galor som bara innehåller en eller nåt fåtal grenar (inomhusstavgalan i Uppsala är ett lysande exempel), men de lär inte bli role model för merparten av de tävlingar och galor som friidrotten behöver eller kommer att ha i framtiden. Däremot lysande komplement. De har förstås en stor svaghet och det är om den tilltänkta stjärnan uteblir eller inte är i toppslag. Ja, då kan det bli ganska svaga tillställningar.

Klarar inte publiken det? 

Det är klart att Michael Johnson inte kan fånga allt och förklara alla sina tankar i en 626 ord lång tweet, men låt oss också kika på det här med att han menar att friidrotten är en långsam tillställning och att människor inte vill ha en massa samtidigt pågående saker.

För att börja med det senare – att det händer så mycket samtidigt – så är det både friidrottens akilleshäl och styrka. Okej, i fotboll följer du bollens väg, men är du initierad har du även koll på hur spelarna i de båda lagen förflyttar sig över planen, vad målvakten ”på andra sidan” för, och kanske även hur coacherna beter sig vid sidlinjen och vilka avbytare som är uppe och värmer. Men friidrott erbjuder ännu mer ett multiskeende där du antingen måste ha en bra guidning från speakrarna eller vara extremt insatt. 

En friidrottsgala kan liknas med ett nöjesfält eller ett smörgåsbord där du har alldeles för många åkattraktioner eller maträtter att välja bland. Det gör det svårt att hänga med. Men till skillnad från Michael Johnson tror jag snarare att det är friidrottens styrka. Om vi blir ännu duktigare på att planera skeenden, prioritera händelser och presentera i rätt ögonblick och på rätt sätt. Presentationen igen, alltså.

Quick action vs slow action

Och så har vi det här med att friidrottstävlingar är långsamma. Han jämför Quick action med Slow action. Visst kan vi göra mer för att speeda upp saker och ting – inte minst de allt längre och utdragna introduktionerna av finalfälten i mästerskapen eller tidsåtgången i Diamond Leagues Final 3, men att påstå att friidrotten inte har Quick action är alldeles uppåt väggarna. 

I år har förresten den avslutande omgången i Diamond League-galorna kortats ytterligare så att den är mer att likna vid en sista sjätte omgång där endast de tre främsta får det avslutande kastet/hoppet. Huvudsyftet är att de tre försöken ska ligga i en tv-slot där inget annat ska störa, lite som det som Michael Johnson föreslår, tror jag,

Men friidrottens framtid handlar till syvende och sist om hur vi lyckas presentera friidrotten. Och där har vi fortfarande mycket att jobba på.