Det behöver nödvändigtvis inte ske i en ny samlad strategisk beredning. Frågorna kanske skulle må väl av att tas om hand  en och en i mindre formell form. Vision, verksamhetsidé, värdegrund och målen finns väl formulerade i strategin och flera av de konkreta förslagen utgör delsvar på mina frågeställningar:

Hur utvecklas medlemsantalet över tid - organisationsgraden? Vad händer med tonåringarnas intresse av ett medlemskap? Vi ser en positiv, men långsam, utveckling mot en ökande genomsnittsålder. Men utvecklingen från en barn- och ungdomsorganisation till en barnorganisation med en stark elitverksamhet på topp måste vändas!

Hur utvecklas idrotten i får vi sehur och när vissa delar av Sverige ”väljs” bort – landsbygd och utsatta områden? Kommer ”Hela Sverige” i rörelse att i praktiken ersättas med ”delar av Sverige i rörelse”? Bra organisationsinsatser sker för att minimera antalet vita fläckar där de förbund som hyggligt snabbt kan göra skillnad är engagerade. Men är det tillräckligt uthålligt?  

Är det rätt väg

Ett äktenskap åt rätt håll?

Bredd och elit ska hållas samman är ett koncept som ska säkra såväl en framgångsrik breddidrott som elit. Det finns flera aspekter på det temat. En är hur väl rörelsen förmår kombinera det kommersiella och professionella med det ideella och inkluderande. Ser vi ett äktenskap där parterna utvecklas åt olika håll. Det behöver inte betyda skilsmässa. Man kan hålla ihop för barnens skull! Kanske är ett särboförhållande aktuellt?

Oberoendet är centralt för rörelsen. Idrotten vill sätta sina egna mål baserat på vad idrott och tävling i gemenskap kräver. Den största sponsorn - stat och kommun - uppskattar vanligen det egenvärde som ligger föreningsengagemanget. Men med en politikerkår med allt svagare koppling till det som kallades folkrörelsesverige, och som nu heter civilsamhället, kan förståelsen för föreningsidrotten avta. Fokuset blir mer på det verksamhetsmässiga mervärdet i form av folkhälsa, integration och tryggheten på gator och torg. 

Överlever oberoendet ett stöd som ges för det som är en idrottslig bieffekt?

Idrottens speciella villkor

Dagens mervärde blir morgondagens egenvärde när föreningarna prioriterar sin verksamhet och ser vad som ger ett ökat stöd- följ pengarna.

I den antagna strategin nämns några möjliggörare – digitalisering, samverkan och kommunikation. Jag skulle vilja komplettera med förmågeuppbyggnad. Ett exempel på nödvändig förmåga är att öka den samlade kraften att hantera de utmaningarna som garanterat kommer. 

En annat exempel är förmågan att etablera en stark roll i samexistensen med kommersiella aktörer som kan var såväl möjliggörare som en allvarlig konkurrent. 

En tredje förmåga som redan är betydande men som är ytterligt avgörande och som behöver vässas är påverkanskraften gentemot EU, staten och kommunerna för att hantera lagstiftning, regleringar och beslut. Och då med särskilt fokus på EU. Ett fjärde exempel är konkurrensen om befintliga och nya medlemmarnas tid. Vilken förmågeuppbyggnad det ställer krav påDet är en alldeles särskild konst att bygga ny förmåga. 

I den miljö som idrottsrörelsen utgör med sin speciella struktur, med sina resursmässiga begränsningar och med sin beslutsmässiga komplexitet kräver det en alldeles särskild kompetens. Den idrottsliga miljön kan vara försvårande omständigheter men inte en godtagbar anledning till att avstå från förmågeuppbyggnad som bygger på en ekonomisk, kompetensmässig och värderingsmässig rationalitet. Låt mig på temat rationalitet och förmågeuppbyggnad nämna:

Stark elitverksamhet. En aspekt bland flera är den nationella organisationsstrukturen. Idag är svaret på frågan hur vi på nationell nivå ska bidra till en stark elitidrott att erbjuda förbunden tre olika centralorganisationer - RS, SOK och SPK. Är svaret detsamma i övermorgon när en effektiv framtida förmågan ska byggas upp? Eller finns det ett annat eller i vart fall kompletterande svar på organisationsfrågan som gör det trovärdigt att vi fortsatt kan hävda Sverige som en idrottslig stormakt?

Sammanhållen idrottsrörelse. En strategisk grundbult är att bredd och elit förutsätter varandra. Vilken förmåga krävs för att hålla axeln elit och bredd stark och levande. Breddföreningarnas diskuterar samhällsstöd, tillgången på tider i anläggningar och möjligheter till rekrytering av ideella ledare. Och vilka som kan skjutsa till nästa tävling. Elitföreningarna som har en annan logik med tidig professionalisering  i kombination med köp av duktiga och lågt värderade, men förädlingsbara, spelare för att bygga en stark balansräkning med ett stigande och högt marknadsvärderat humankapital som i nästa steg möjliggör lönsam spelarexport som i sin tur är en förutsättning för ett framgångsrikt seriespel. 

... och idrotten ska bestå ändå?

Inget moraliserande i det. Men den speglar en delvis ny och växande del av vår gemensamma verklighet. 

Vilka förmågor krävs av idrottsrörelsen för att i den miljön hävda en sammanhållen idrottsrörelse? Kommer den organisatoriska strukturen upp som en fråga när vi får föreningar som verkar i en alltmer skiftande, kanske oförenlig, verklighet?

Till sist, effektiv arbetsfördelning. I grunden en fråga om förhållandet mellan delarna (förbunden) och helheten (Riksidrottsförbundet). Förbundet är uppdragsgivarna. De sätter ramarna för uppdraget till sin gemensamma struktur. Då är vi tillbaka till en grundfråga - vilka uppdrag är så centrala för förmågeuppbyggnaden att de ska ges till RS och finansieras gemensamt.