Böteskassan är inte bara ett uttryck för gammaldags disciplin – det är också ett verktyg för att upprätthålla en hierarkisk och machobetonad lag-miljö där svaghet bestraffas och där skam och rädsla används som styrmedel. 

Tystnad om verkliga problemen

Resultatet? Spelare.som tvingas tiga om sina problem, som lär sig att trycka undan känslor och som riskerar att gå sönder psykiskt. Det är ett faktum att psykisk ohälsa är väl utbrett inom elitidrotten. Böteskassan är en av de mekanismer som göder detta mörker.

Att gömma sig bakom traditioner och påstå att böteskassan ’svetsar samman laget’ är inget annat än självbedrägeri. I verkligheten skapar den splittring, misstro och ett ständigt behov av att passa in till varje pris. Nya spelare tvingas in i en kultur där det är viktigare att inte sticka ut än att faktiskt utvecklas som människa och idrottare.

Problemet stannar dock inte där. Att införa och upprätthålla en böteskassa i ett lag är inte bara förlegat och destruktivt. Det är också ett direkt hån mot allt vad idrottens värdegrund och uttalade intentioner står för. När man samtidigt pratar om glädje, gemenskap, allas rätt att vara med och ett inkluderande klimat.

Men ändå väljer att använda böteskassan som styrmedel, idiotförklarar man i praktiken sin egen värdegrund och gör den till tomma ord. Det blir ett tydligt bevis på att det som sägs om respekt, öppenhet och utveckling bara är en fasad. 

Något man skämtar bort

Den allvarligaste faran är dock att böteskassan ersätter de viktiga samtalen kring avsteg från lagets mål, intentioner och ramar. När någon bryter mot det man gemensamt bestämt, borde fokus ligga på att prata om varför det hände, vad det betyder för gruppen och hur man tillsammans kan utvecklas vidare.

Böteskassan gör att dessa samtal uteblir. Istället blir det en snabb ekonomisk påföljd som varken leder till lärande eller gemenskap. På så sätt förlorar lagets värdegrund och gemensamma riktlinjer sitt djup och sin betydelse.

Böteskassan gör att det man har bestämt tillsammans kan börja uppfattas som något man kan skämta bort eller förlöjliga. Det blir inte längre allvarligt menat, utan reduceras till en lek med pengar. Detta undergräver både respekten för lagets gemensamma arbete och möjligheten till verklig utveckling. När samtalen kring mål, intentioner och ramar ersätts av böter, tappar laget sin chans att växa och stärkas tillsammans.

Det är samtalen, reflektionen och det gemensamma ansvaret som bygger en stark lag-kultur och inte som många ledare tror ett system där man betalar sig fri från ansvar.

Böteskassan hör inte hemma i modern idrott. Den är en kvarleva från en tid då makt och kontroll gick före mänsklig utveckling. Vill vi ha lag som presterar på riktigt, som bygger på öppenhet, respekt och mod att vara sårbar då måste vi slänga böteskassan på historiens sophög och börja bygga lag-kultur på riktigt.