Ju djupare jag står i ledarskapet, desto tydligare blir en obekväm insikt. Det är inte bara systemen, kraven eller omvärlden som begränsar de aktivas storhet. Ofta är det även vi ledare, i kombination med personens egen rädsla, som tillsammans kväver den.

Ivern som ledare

I vardagen försöker jag ständigt röra mellan två perspektiv: tränarens och atletens. Ibland kommer vi för nära varandra och tappar överblicken men lika ofta ligger det oceaner mellan våra perspektiv. Min ökade förståelse för atletens blick på världen har blivit en av mina största ledarskapsvinster men och samtidigt en stor källa till tvivel över hur ofta jag själv står i vägen. 

De bästa har nästa alla en utpräglad ’hyperfokus’, med en mycket stark inbyggd kraft att kunna stänga ute brus och välja exakt vad som är viktigt här och nu. De är svåra att pressa in i ramar, men de levererar alltid det verkligen gäller. Deras selektiva fokus är en gåva. Ändå är det lätt att försöka slipa ner den superkraften för att få dem mer styrbara och mer jämna i sina prestationer.

I detta förhållande uppstår min största dubier som ledare: hur många gånger har jag, i min iver att skapa struktur, jämnhet, stabilitet och kontroll, varit med och kvävt just det som kunde ha blivit riktig storhet 

Hur ofta har kombinationen av en atlet som skyddar sig mot misslyckande och en ledare som jagar riskminimering skapat en dubbel negativ effekt, där talang, mod och storhet dras ned i samma virvel?

Kontroll och farhågor

Vi coacher talar ofta om risk och konsekvens som ju såklart i grund och botten är ett språk färgat av kontroll och farhågor. De speciella idrottarna pratar om risk och belöning – ett språk färgat av möjligheter. När jag tvingar in dem i mitt språk, i stället för att lära mig deras, förlorar vi båda. 

Det jag ser allt tydligare är att när vi gör de ”speciella” mindre ”speciella” för att passa in i vår idé om jämnhet och förutsägbarhet, så är risken överhängande att vi kväver deras storhet. Och ibland är jag själv en aktiv del av den processen – genom mitt behov av kontroll, mitt ego och min rädsla för kaos.

Riktig storhet kräver modet att släppa lite av den kontrollen. Att som ledare våga stå bakom atleten som inte nöjer sig med att vara stabil, utan vill vara betydelsefull. Denne vill skapa ögonblick som förändrar skeenden, tillstånd och lagkamrater. Det kräver en trygghet där det är tillåtet att misslyckas stort för att kunna lyckas stort.

En ledare som vågar

Ledarens ansvar blir då att inte bara ”tillåta” det speciella, utan att aktivt skydda det. Att gå den vägen tillsammans med atleten, även när det skaver i systemet, i planen eller i min egen trygghet. Först då kan magins kvarnar börja mala på riktigt.

Den mest kraftfulla formen av konsekvens föds inte ur rädsla, utan ur passion, mod och en hög tro på sig själv – och en ledare som vågar se att det ibland är samspelet mellan atleten och ledaren, inte den aktive ensam, som avgör om storheten får luft eller kvävs.

Därför måste vi låta de speciella vara speciella – och orka granska vår egen roll i om de får växa, eller trycks ner.