Det är första gången jag är här med klubben från landsbygden, bönderna från landet, de regerande Champions Leauge mästarna Györ Audi ETO KC. 

Elek Arena är en av de mest beryktade och svårbemästrade arenorna i Europa. Det har liknats vid att spela handboll i en MMA-bur. Klubben jag representerar har historiskt vunnit Champions League sex gånger sedan 2013. Motståndaren har aldrig vunnit Champions League men min klubb har inte vunnit i denna arena på sex år i den ungerska ligan. 

Får inte bli tomhänta

Oavsett detta dystra facit så kräver en hel stad att vi inte kommer hem tomhänta. När väl lamporna slocknar och den mullrade ljudkulliss som skakar hela arenan när motståndaren springer in är majestätisk.

Jag passar på att känna mig priviligerad och jag bestämmer mig för att försöka njuta. Det blir inte tuffare än så här. Det är denna typ barriärbrytare som avgör vad du till slut blir ihågkommen för. Vinn och du blir hjälte. Medan du får gömma dig på bästa sätt om du skulle komma hem tomhänt.

Matchen blir så svår som vi befarade. Efter en jämn start blir hemmalaget burna fram av sina segertörstande fans i kombination med att vi helt enkelt inte pallade trycket och rycker till sig en stabil ledning i paus. 

I den andra halvleken gavs vi chans på chans att komma ikapp och förbi. Men vid varje chans till momentum-övertagande slogs vi tillbaka av hemmalaget som kunde vinna med 23-18 i en atmosfär som bara kan upplevas på plats i det riktiga livet.

Efter några timmar i rampljuset släcks så ljuset. Tomma ögon, nedsänkta huvud och skammens rodnad på de flestas kinder. När du representerar en klubb som uttryckligen har som mål att vinna alla matcher så blir tystnaden kuslig när du förlorar och det sprider en stress runt hela verksamheten som är svår att förklara. Det kan vara ok att förlora någon match då och då bara det inte sker mot storstadens största stolthet.

Smärtsam sömn

En förlust är en förlust. Men en förlust mot ärkerivalen gör att det mesta både individuellt och som lag får sig en rejäl knäck. Efter en och en halvtimme knäpptyst hemresa till landsbygden i nordvästra Ungern så smyger vi alla ut från bussen i tysthet och tar oss på snabbaste sätt hem till hemmets trygga väggar. 

Lamporna släcks igen men denna gång i all ensamhet utan nödutgångar. Efter en natt med smärtsam sömn har väggarna krupit närmare och närmare när väl solen går upp. Ältandet börjar så sakteliga för att succesivt öka i kraft. Det är en process som jag gjort många gånger förut och den måste göras och den brukar vara över på en dag. 

Ältandes kraft skall inte underskattas. Allt måste vändas och vridas på tills det fysiskt lämnar kroppen. Denna gång lämnade dock smärtan kroppen först efter fyra dagar. 

Det är priset för att spela i den högsta ligan när det gäller press och förväntningar. Det är först när nästa motståndare måste analyseras och nästa strategi ska beslutas som fokus måste läggas på rätt saker och därmed upphör också ältandet. Det är dags att gå vidare. 

Ibland är det bra att man som coach på den här nivån i vissa fall har ett minne som en guldfisk. Om det inte vore så hade diverse trauman staplats på hög och man hade tagit första bästa nödutgång. Man skakar av sig och går vidare då det inte finns någon annan väg.

Vädjade om privattflyg

Efter möte med presidenten som skulle kunna betecknas som ett milt krismöte flyttar sakteliga fokus mot helgens extremt viktiga match på bortaplan mot ett av Europa för närvarande mest formstarka lag Odense, laget som fullständigt utklassade oss på hemmaplan med sju mål i höstas. 

Det var en av de största förlusterna min klubb genomlidit sedan vår arena byggdes för tio år sedan. 

Jag ber i mötet med presidenten om privatflyg till Danmark för att minimera tiden vi behöver vara borta och för att underlätta för spelarna. Presidenten ger med sig med orden ’om du garanterar att ni vinner på söndag så får du det privata flyget’. 

Jag finner mig snabbt och säger JA då alternativet NEJ inte existerar på den typen av påstående. I min värld är en (1) förlust för mycket medan två (2) förluster innebär stora problem.

På plats i Danmark är stämningen dämpad. Vi har haft en skaplig träningsvecka men inte mer än så. Det haltar lite för mycket, det har börjat smyga sig in tveksamhet då självförtroendet efter förlusten i Budapest fått sig en rejäl törn. På matchdagen är jag långt ifrån säker på vilken vinkel jag skall välja på det sista taktiska mötet. 

Även vi i coachstaben har fått oss en rejäl törn och känner tydlig av osäkerheten som börjat sprida sig. 

I sista stund får jag en idé. Jag skippar videosekvenserna och väljer enbart att prata om individernas och lagets absolut största och bästa styrkor. I kombination med denna kärleksbombning till mina spelare väver jag också in det individuella ansvaret som alla har i en match av denna dignitet på bortaplan och att vi måste ’göra det vi har bestämt’ det vill säga vinna eller förlora med den väg och det sätt vi valt att spela. Men också det sätt vi bestämt hur vi skall vara mot varandra och hur vi vill uppfattas av andra. 

Då släpper spänningen

Det blev ett starkt möte fritt från det tekniskt/taktiska som är så lätt att falla ned för djupt i. Till sist handlar det om relationer och likt en orkester samspela med det varje individ är bäst. 

Vi gör säsongens bästa match och kan defilera ohotat in i mål med en knapp men klar seger. Två poäng är bärgade och mitt löfte till presidenten är infriat. 

Vi flyger hem direkt efter matchen och landar i Györ redan vid tiotiden. Alla i delegationen skiljs med ett lättnandes leende. När lamporna släcks denna gång sker det utan ältande. Det är mer lättnad en glädje. Lättnad på grund av att vi inte förlorade mer än glädje för att vi vann. Runt lunch dagen efter är vinsten ur kroppen och förberedelse för nästa stormatch börjar…..