Att dessutom se fullsatta läktare i Japanvarje dag i nio dagar, med glada, upprymda Japaner så fort en av deras hjältar med minsta möjliga marginal tar sig vidare från försökstävling eller semifinal. Inget buande, inga bengaler  och inte heööermaskerade åskådare, inga inkastade föremål på arenan och inget avbrott i programmet för att de aktiva kramas i en hög så fort någon gjort det som hela tävlandet går ut på.

Bragd-diskussion

Att då också se lilla landet Sverige ta tre medaljer, varav två guld, är helt enkelt fantastiskt och anmärkningsvärt. Landet med dåligt betalda friidrottsproffs och en skolidrott knappt värt namnet längre och ett klimat som knappast lockar till utomhusidrott året runt i en sommarsport.

Att välja vem som ska få Bragdguld av Duplantis, Ståhl eller Almgren löser sig kanske automatiskt då Duplantis redan har fått det två gånger och således inte kan få det igen. Guld är bättre än brons och ett mästerkast i sista omgången är ju svårt att stå emot när bragden men stort B ska utses.

Eller är det så? Almgren vinner en bronsmedalj på 10 000 meter. En löpgren som miljontals människor världen utför dagligen, varje dag, året om. Det finns motionslopp med elitdeltagande varje dag, någonstans i världen, och det är i princip omöjligt att missa en löptalang i hela världen med de förutsättningarna. Dessutom kräver den sporten ingen dyr utrustning som gör det svårt att utöva. Hade Andreas Almgren tagit guld så hade saken varit klar men hans prestation tycker jag slår både Ståhl och Duplantis. Men vad som är bragd är ju en annan sak och det får andra bedömare fundera över.

Mjällbys bedrift

Jag och hustrun har sedan nästan tio år ett fritidshus i Hällevik, vilket har gjort att jag börjat följa fotboll mer än tidigare då trakten ju präglas av Mjällby AIF. Det är mer eller mindre en självklarhet att i sällskap med grannarna gå på hemmamatcherna när det ges möjlighet. Det är för min del idrott som det var ”på den gamla goda tiden” - ta cykeln till idrottsplatsen, ställa den mot en björk, för att sedan stå tre meter från hörnflaggan och uppleva allsvensk fotboll efter att först stöttat föreningen och min mage med en grillad med bröd! Att få uppleva bedriften som laget nu gjort är sannerligen en av årets största sportupplevelser.

Jag och hustrun (som från att varit tämligen ointresserad av bollrullandet på gräs, har blivit MAIF-fan och har åsikter om spelsystem och passningsteknik) var på plats vid den avslutande matchen. Den lilla hemmaarenan Strandvallen var till brädden fylld av sjungande, böljande publikhav - en ståpälsupplevelse! 

Mjällby AIF gjorde det omöjliga möjligt och fick hela bygden i gul-svart frenesi. Allsvensk vinst och poängrekord! Prestationen är verkligen en bragd, kanske inte räcker hela vägen till bragdguld, då det är svårt att jämföra med internationella prestationer, men årets bästa nationella prestation är värt någon form av pris.