Finnkampen 100-årsjubileum
Det är ändå stort att besegra en granne
Det är egentligen en märklig företeelse. Finnkampen. Eller Svenskkampen om man bor i den fina staden Helsingfors.
Att det av vissa bedöms som en märkvärdighet av friidrottsfolket - men egentligen kanske till och med förblindar och inte säger någonting om statusen - i ett internationellt perspektiv - på den svenska friidrotten.
Men udda företeelser är alltid spännande. Och jag älskar också Finnkampen. Nu fyller den 100.
Jag tror att det har att göra med att man kommer en bit bort bort från märkvärdigheten, det stora, det som ger Bragdguldet (som också fyller 100 senare i år), det som ekar ute i världen, det som mäts i rekordtabeller och internationella medaljer. Det är lite som Sörgården mitt det väldiga, det kommersiella, det fåfängliga, det näringslivsbekostade, det lönsamma. Det är som att vi vill behålla lite av det där som var en gång. Lite naivt kanske, men ändå vackert.
Därför är Finnkampen så angelägen
Jag stod på läktaren och skrek. I sista grenen, 1500m, behövde det bli svensk seger för att Sverige skulle kunna vinna Finnkampen. Men dessutom behövde ytterligare en svensk slå ”sin finländare”. Så jag skrek. Och jag hejade. Och klappade händer för allt var handflatorna pallade. Precis som närmare tusen andra svenskar på Helsingfors Olympiastadion också gjorde. Vi ville ha en svensk landskampsseger. Vi ville besegra Finland. Vi ville att Sverige skulle vara bäst.
Sorg och tragedi? Inte då! För det här var kanske det bästa som kunde hända för en på förhand extra spännande Finnkamp 2025 – året då Finnkampen fyller 100 år. Senast de finska männen vann var 2018 och kvinnorna 2015. Finsk dubbelseger har det inte varit sedan 1998, så nog var det på tiden att de fick dubbeljubla.
En oerhört viktig kamp
Nu är det svenska laget är fyllt av revanschlust. Det finska vet att de kan besegra de gulblå. Den finska publiken känner sig säkert ännu mer motiverade att komma över till Stockholm 23–24 augusti nästa år.
