gemenskapen
Idrotten som politikens sändebud
I en krönika för några veckor sedan ville jag motivera idrottens betydelse i samhället på det här sättet:
”I laget och föreningen spirar också ungdomarnas drömmar. Någon vill bli gymnastiklärare och tränare. Någon drömmer om att bli en ny Zlatan. Så kan idrottens gemenskap bidra till de vackra drömmarna, hålla planerna på en kriminell bana borta.
I idrottens mäts framgången i medaljer och proffskontrakt, inte i rånarbyten och stulna bilar. Så kan elitidrottarna istället för de kriminella bli goda förebilder bland de unga.”
Nu har jag läst budgetpropositionens text om idrott. Jag blir besviken.
Jag försökte också berätta i min text att barn och ungdomar enligt en undersökning hade större förtroende för idrottsledarna än för några andra vuxna, undantaget de egna föräldrarna. Inget borde då vara viktigare för landets politiker än att öka stödet till den gemenskap som fungerar bra, ge stöd till idrotten för att utvecklas i linje med de ännu entusiastiska ledarnas mål och önskningar.
