Jag försökte också berätta i min text att barn och ungdomar enligt en undersökning hade större förtroende för idrottsledarna än för några andra vuxna, undantaget de egna föräldrarna. Inget borde då vara viktigare för landets politiker än att öka stödet till den gemenskap som fungerar bra, ge stöd till idrotten för att utvecklas i linje med de ännu entusiastiska ledarnas mål och önskningar. 

Politiska pekpinnar

Det blev endast 20 nya miljoner 2020, från 1 954 311 tkr till 1 974 311 tkr. Och de politiska pekpinnarna står som spön i backen. Jag längtar tillbaka till de formuleringar som vi hittade i det socialdemokratiska idrottsprogram som jag som sekreterare i arbetsgruppen fick vara med och utforma 1982:

”Socialdemokraterna vill helhjärtat stödja idrottsrörelsens strävan att bevara sin ställning som en fri och självständig folkrörelse. Ett kraftfullt samhällsstöd till idrotten är en garanti för en sådan utveckling.”

Under en lång följd av år har det statliga stödet till idrotten urholkats. Olika regeringar har försökt göra idrottsrörelsen till ett lydigt redskap för egna politiska agendor. Det har lett till, att idrotten numera pysslar med mängder av saker, som egentligen borde vara någon myndighets ansvar. Idrotten förvandlas från levande folkrörelse till myndighet. De urholkade anslaget har också fått ett annat innehåll. Det har gjort ont värre. Låt mej vara konkret.

Och - basstöd SF

En hastig blick i RF:s verksamhetsberättelse för 2018 visar att nästan 10 miljoner gick till ”idrotter i segregerade områden”, nästan 30 miljoner till en ”skolsatsning”, en ”kraftsamling kring idrott, rörelse och utveckling av rörelseförståelse inom ramen för skoldagen”, som RF:s ordförande Björn Eriksson beskriver det. 70 miljoner till ”etableringsstöd för nyanlända”. Och så det senaste påhittet från det politiska etablissemanget - 20 miljoner kronor till ökad idrottsaktivitet bland de äldre, en verksamhet som ska göras tillsammans med pensionärsorganisationerna.

Så fick vi snabbt ihop 130 miljoner kronor, som svensk idrott, om ledarna själva hade fått välja, skulle ha använt på ett helt annat sätt. De skulle ha gjort ännu bättre nytta i den svenska idrott som binder samman människor, skapar goda förebilder och ger ett ekonomiskt tillskott genom det ideella arbetet, som motsvarar två kronor i kommunal skattehöjning. Hur länge tycker ledarna att det är roligt att springa politiska ärenden?

Det som i RF:s årsredovisning heter ”Basstöd SF” är livlinan och förutsättningarna för överlevnad och utveckling hos de allra flesta specialförbund. Det stödet var 330 miljoner kronor 2016 och lika stort 2018, eller endast 16 procent av RF:s kostnader 2018. Under samma tid ökade RF:s personalkostnader med 17 procent, från 88 196 000 kronor till 102 951 000. 

Tafsar på idrottens självständighet

Riksidrottens ledning har under alltför många år misslyckats med sin allra viktigaste uppgift, att öka resurserna till svensk idrottsrörelse. Ledningen har också låtit det politiska etablissemanget tafsa på idrottsrörelsens självständighet och låtit svensk idrott alltmer bli en entreprenör för politiska tjänster. 

Några av oss kände något liknande inför Riksidrottsmötet 2013. Fäktförbundet skrev därför en motion. Så här kunde man läsa i inledningen:

”Regeringen har gett besked om att det statliga idrottsstödet inte ska öka, samtidigt som kommuner och landsting också håller tillbaka sitt stöd.

I motionen föreslås att SF-stödet, som är 300 Mkr 2013, ökar till minst 320 Mkr år 2014 och till minst 340 Mkr år 2015. En sådan ökning förutsätter bl.a. en minskning av RF:s centrala kostnader. RF:s personalkostnader har mellan åren 2005 och 2011 ökat med hela 39 procent.

Vidare föreslår Svenska Fäktförbundet en idrottspolitisk offensiv för att ännu bättre ta tillvara den politiska kraft som den samlade svenska idrottsrörelsen utgör.” 

Lite fart blev det. 2018 var SF-stödet 330 Mkr. Vem tar nu över den stafettpinnen? Vad säger alla de större förbund som skrev en motion om en annan inriktning till senaste stämman? Hur länge ska eländet få fortsätta?

RF:s ordförande Björn Eriksson kommenterade budgetpropositionen så här i radiosporten:

”Jag känner en störning över att man inte alltid inser idrottens betydelse.

- Koppla in oss andra!

För att vi ska rå på tendenserna som finns med våld, skjutningar och annan kriminalitet måste vi göra som polis, åklagare och andra säger. Koppla in oss andra så vi kan hjälpa till i det förebyggande arbetet. Vi kan inte arrestera oss ur de pågående problemen”.

Visst är vi störda. Men håll tungan rätt i munnen nu Björn! Idrotten ska inte ”kopplas in” för att få bukt med våld och skjutningar. Idrotten är redan där. I bostadsområdet springer killar och tjejer till tryggheten i träningslokalen. Samvaron i föreningen kör rädslan och oron på porten. De som kommer från andra länder känner sig hemma i verksamheten, där reglerna är desamma som i hemlandet. Och föreningens stjärnor är goda förebilder. 

Den framgångsrika svenska idrottsrörelsen behöver resurser men också lugn och ro. De flesta idrottsledare tycker inte om att vara politikens springpojkar och springflickor.