Så olika, och ändå lika idrottsförbund

Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.

”Anders lunch.” Så stod det på två dagar i min kalender den senaste veckan.

Den ene Anders, relativt ung, leder ett stort och folkkärt förbund med stora kommersiella intäkter. Den andre Anders, lite äldre och med ytterst kvalificerat ledarskap i försvaret på meritlistan, leder ett förbund med stora framgångar i den svenska idrottshistorien.

 Anders Larsson i Ishockeyförbundet och Anders Emanuelsson i Mångkampsförbundet – två fina ledare med en gemensam ambition, att utveckla och hålla ihop den svenska idrottsrörelsen.

Låt oss börja med lite statistik från de två förbunden.

Mellan åren 2007 och 2017 minskade antalet föreningar för båda, med 14 procent för ishockeyn och med 17 procent för mångkampen.

Skilda förändringar

Under samma tid minskade antalet lokala aktivitetstillfällen för barn och ungdomar för ishockeyn med en procent, medan de ökade med 16 procent för mångkampen. 

Det lilla förbundet har utvecklat idrotten, så att det har blivit allt roligare för unga att vara med i mångkamp.

Det följer mönstret. De stora lagidrotternas aktivitet minskar, medan de mindre individuella idrotterna ökar. Alla vet vi om, att de stora lagidrotterna tar mest stryk av det faktum att tusentals människor flyttar till de storstadsområden, där anläggningarna inte finns.

Många små förbund ser nu ut att bli av med en stor andel av sitt centrala stöd, när de inte når upp till tillräckligt antal sammankomster för lokalt aktivitetsstöd eller antal föreningar. Käcka tjänstemän på RF-kansliet och ledamöter i Riksidrottsstyrelsen uppmanar företrädare för de små förbunden att slå sig samman med de större. 

Så talar pratmakare utan erfarenhet av att leda förbund och utan känsla för idrottens väsen. Så gör myndigheter och företag. Det är svårare, för att inte säga omöjligt eller olämpligt, att göra det med organisationer som har själ och hjärta.

Omgivningen utanför idrotten förvånas nu över att landets största folkrörelse är den enda som systematiskt försöker göra sig av med medlemmar.

Nu har de mindre förbunden av RF fått reda på, att historiska siffror ska ligga till grund för bedömningen av vilka som ska få lämna organisationen eller få mindre stöd. Det självklara alternativet hade ju varit att t.ex. låta 2022 års siffror bilda underlag för bedömningen. En sådan framtidssignal skapar engagemang och kamplust och en vilja att förbättra sig. De nuvarande beskeden om retroaktivitet skapar missmod och förtvivlan. 

Började mäta viktiga nyckeltal

Jag vet vad jag pratar om. I Fäktförbundet började vi mäta och följa viktiga nyckeltal. Och efter något år gav det resultat. Med stor stolthet skrev jag följande i en verksamhetsberättelse för Svenska Fäktförbundet:

”Om Svenska Fäktförbundets ökning hade varit svensk idrotts, skulle antalet

aktivitetstillfällen ha varit 72 miljoner istället för 52 miljoner år 2013”.

När jag talar med de båda ringer Leif Östlings fråga i huvudet: ”Vad fan får jag för pengarna?” Det var lätt att svara honom. Han fick bl.a. en kostnadsfri civilekonomutbildning vid Göteborgs universitet och en civilingenjörsutbildning vid Chalmers.

Det är mycket svårare att berätta vilken nytta Mångkampsförbundet och Ishockeyförbundet har av alla de statliga pengar som går till RF. Och för Mångkampens del är man dessutom på väg att förlora den lilla rännil som tar sig förbi RF-kansliet.

Sex stora förbund (ishockey, handboll, fotboll, basket, simning och bandy) gjorde sin ”Östling” i en motion till RF-stämman i våras. Den hade den träffande rubriken ”En slagkraftig organisation på central och regional nivå med idrotten i fokus.” 

Även om motionen var mycket allmänt skriven, är det ingen hemlighet vad den handlade om. Det var en kritik mot att basstödet till SF inte har ökat, samtidigt som RF:s personalkostnader ökade med 17 procent på två år. Det var en kritik mot alla de ”politiska beställningar” som regering och riksdag gjort. Det kallas ”skolsatsning”, ”etableringsstöd för nyanlända”, ”idrottsaktivitet för äldre” och mycket annat.

130 miljoner till annat

När jag själv räknade, fick jag ihop 130 miljoner kronor per år, som svensk idrott, om ledarna själva hade fått välja, skulle ha använt på ett helt annat sätt. Varför vågade inte Riksidrottsstyrelsen säga nej till de mest provocerande tokigheterna? 

Idrottsrörelsens alldeles vardagliga och normala verksamhet är den bästa vägen in i det svenska samhället för barn och ungdomar med utländsk bakgrund.

När jag pratar med dessa två förbundsordföranden, konstaterar jag, att för dem får varje beslut i Riksidrottsstyrelsen en mycket konkret betydelse i det egna förbundet. De besjälas av ambitionen att hålla ihop svensk idrottsrörelse. Och jag ställer den naturliga frågan: ”Varför är inte båda redan med i Riksidrottsstyrelsen?”

I tolv år var jag själv med där. En stor andel av oss var på den tiden förbundsordföranden i special- eller distriktsförbund. Styrelsen leddes av Arne Ljungqvist. 

Undvika tokigheter

Med en bättre ledning skulle många tokigheter under senare år ha kunnat undvikas. Av de 10 ordinarie ledamöterna är endast en (!) förbundsordförande. Några har en gång varit det. Att de allra flesta är vänliga och trevliga personer är en helt annan historia.

I RF:s valberedning är det dessutom så fantastiskt, att ingen fram till stämman 2019 hade varit med i den Riksidrottsstyrelse som man ska föreslå kandidater till. Nu finns en med den erfarenheten.

Det är ingen hemlighet att flera stora förbund med stora kommersiella intäkter nu på allvar diskuterar om man ska ta ett ansvar och engagera sig bättre i RF-diskussionen eller mer eller mindre klara sig utan RF. 

Samtliga specialförbund borde börja med att konstatera, att den yttersta ledningen inte är något för idrottsledarskapets lättmatroser. Ge svensk idrott en ledning med stark förankring i förbunden!

Lars Liljegren

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

Handbollslandslaget har snittlön på 678 000 kr 

Det är skillnad på folk och folk, inte minst ekonomiskt i idrottens värld.

 Svensk handboll, med sikte VM-final i Tele 2 söndagen den 29 januari, spelar i helt annan division än Janne Anderssons fotbollslandslag eller Sam Hallams Tre Kronor.

När padel-Sverige har problem och rappporterna dugger tätt om konkurser och nedläggningar  avslöjas att Zlatan Ibrahimovic satsar och investerar i ny papadelhall I Stockholm.

Sveriges VM-succé på hemmaplan samlar storpublik på både arenor och framför skärmar. Som mest följde 1 265 000 personer Sveriges kvartsfinaldrama mot Egypten på TV6, vilken innebar den näst mest sedda handbollsmatchen någonsin på streamingtjänsten Viaplay.

– Fantastiskt fina siffror. Det betyder mycket när hela Idrottsverige samlas framför vår sport, säger Stefan Lövgren, VD för Svenska Handbollslandslaget.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Luftslott – eller en seriös satsning? Framtiden ger svar.

Hamburgerkedjan Brödernas intåg i Hockeyettan-laget Väsby IK, rör upp känslor i hockey-Sverige.  Högst ropade Aftonbladet som skrek i falsett att Väsby har ”sålt sin själ, falskhet & tjuveri”

Riksdagen har fattat beslut i fråga om propositionen om en förstärkt spelreglering. 

– Sammantaget väldigt positivt för våra allmännyttiga lotterier, säger Hans Sahlin, vd på Folkspel och ordförande i SVALO (Sveriges Allmännyttiga Lotterier).

Striden om läsarna, och tittarna, tar fart. Tidningarnas kamp intensifieras. Expressen är senaste beviset. En stor satsning är presenterad och består av att locka människor som vill ha levande bilder. Expressen har säkrat tv-rättigheterna till ett 60-tal försäsongsmatcher i fotboll.

Hockeyallsvenska Djurgården har presenterat ännu en profilvärvning, 36-årige Linus Klasen, närmast från spel i den schweiziska andra ligan med EHC Visp. Av familjeskäl har Klasen valt att bryta kontraktet och flytta hem till Huddinge. Avtalet är på tre år och han väntas debutera redan till helgen.