”I våra drömmars stad är idrottsrörelsen en stark, varm och för alla öppen folkrörelse. Genom utbredningen och kraften i vår rörelse sprider sig också värmen till alla i samhället utanför.”

Vision som väckte reaktion

Ingen formulering har stimulerat mej mer i mitt idrottsledarskap än just denna. Den var en del av visionen för Stockholms Idrottsförbund, som vi i bred enighet samlade oss omkring 1987 i programmet ”Vår idrott”. Två år innan hade jag valts till ordförande.

Stark, varm och öppen för alla. Naturligtvis krockar sådana drömmar ibland med verkligheten. En av mina största besvikelser kom, när jag var förvaltningschef för kultur och idrott i Haninge. Som en av de första kommunerna i landet gjorde vi återkommande fritidsvaneundersökningar. Vi ställde 2009 den här frågan till barn och ungdomar: ”Skulle du vilja idrotta i förening minst en gång i veckan?”

I årskurserna 7 – 9 svarade 70 procent ”ja” i den grupp som hade det bäst ställt ekonomiskt. Nästan alla som ville, 97 procent, var också med i idrotten. I den gruppen kunde nästan alla leva sin dröm.

58 procent svarade ”ja” i den grupp som hade det sämst ställt. Av dem var endast 22 procent med i idrotten. Det stora flertalet fick inte se drömmarna bli verklighet!

CIF en viktig spelare

I förra veckan var jag med, när Centrum för idrottsforskning (CIF) presenterade 2018 års uppföljning av statens stöd till idrotten. Regeringen hade också den här gången gett CIF det speciella uppdraget att analysera hur det offentliga och idrottsrörelsen kan motverka ojämlikhet. Det redovisades i rapporten ”Idrotten och (o)jämlikheten – i medlemmarnas eller samhällets intresse.”

Den som vill lära sig om hur idrotten i Sverige fungerar ska vara särskild glad över att ett oberoende organ med utomordentligt kompetenta forskare synar idrotten. Den här gången var det Johan R Norberg, professor i idrottsvetenskap vid Malmö universitet, som var rapportens huvudförfattare.

Rapporten visar naturligtvis, att idrotten är ojämlik. Och därmed framstår på något sätt idrottsrörelsen också som ansvarig för samhällets ekonomiska orättvisor. Istället handlar det naturligtvis om att lida av effekterna av dem. Idrott är inte det enda det är ont om i familjer med lägre inkomster.

”Får idrottsrörelsen också syssla med idrott?”

Rapporten visar också att idrotten alltmer har fått två olika uppdrag. Det första är att agera i medlemmarnas intresse. Det andra är att agera i samhällets intresse. En allt större andel av det statliga stödet till idrotten har under senare år gått till speciella projekt utanför idrottens traditionella verksamhet. Nya bidrag har skapats för att bl.a. integrera nyanlända, öka den fysiska aktiviteten i skolan och motverka ojämlikhet. 

Pressmeddelanden från regeringskansli och RF-kansli har basunerat ut de nya signalerna och glatt berättat om de nya pengarna till annat än idrott.

Utan en bred debatt inom svensk idrott har vi nu en situation, där idrotten har två motstridiga uppdrag. ”Får idrottsrörelsen också syssla med idrott?” är en fråga som har blivit alltmer aktuell för varje år. 

Så här kan det inte fortsätta. Vårt land behöver en bred diskussion om idrottens roll i samhället. Ska den vara en självständig folkrörelse som själv formar sin framtid eller en entreprenör som i första hand tillgodoser ett antal politiska agendor?

En ny parlamentarisk idrottsutredning bör starta, samtidigt som frågan från och med nu bör bli en av de viktigaste i idrottens pågående strategiarbete. Med väldigt stor förvåning har jag upplevt att riksidrottens ledning hittills inte ens offentligt och med hög röst erkänner problemet med de två uppdragen. 

Den nuvarande ”svenska idrottsmodellen” bygger på att staten fördelar pengar till RF, som i sin tur fördelar en del vidare till specialförbunden. Landstingen ska stödja den regionala idrotten, och kommunerna skulle stödja det lokala föreningslivet med bl.a. anläggningar, så att kostnaderna för idrotten skulle kunna hållas tillbaka. 

Kommerna tar inte ansvar

Nu sviker stat, landsting och kommuner. I regeringsförklaringar glöms den bort eller får en till intet förpliktande formulering. Kommunerna tar inte ansvar för idrottsanläggningarna på samma sätt som tidigare. Bristerna är störst i storstadsområdena, dit alltfler medborgare flyttar. Stockholm, landets huvudstad, slår alla tänkbara bottenrekord.

Den svenska idrottsmodellen är på väg mot ett haveri både i sak och ideologiskt, när inte självständigheten försvaras. 

Det är därför hög tid att teckna ett nytt kontrakt mellan staten, landstingen, kommunerna och idrotten på samma sätt som i början av 70-talet. En ny idrottsutredning med politiker och idrottsföreträdare bör starta. Där kan det skapas en ny politisk samsyn på idrotten och gemensamma svar på frågan ”Hur kan vi tillsammans utveckla den svenska idrottsmodellen?”