RF växer som en myndighet.  I helgen var jag med vid Svenska Fäktförbundets årsmöte. Jag var ordförande i förbundet i 16 lyckliga år, 2001 – 2017 och nu blev det ett kärt återseende, men också ett uppskakande besök i idrottens verklighet.

När jag valdes startade vi ett förankrat strategiarbete. Vi kallade programmet, som vi bestämde oss för efter breda remisser i föreningarna, "Fäktningen inför framtiden". Vi fastställde också nyckeltal, som då var viktiga i svensk idrottsrörelse. Det handlade om antalet föreningar, antalet medlemmar, antalet ungdomar i lokala aktiviteter och antalet s.k. lärgruppstimmar i SISU. De nyckeltalen hade vi valt, därför att utveckling av dem gav ett starkare förbund. Men också därför att just de nyckeltalen var avgörande för vilket stöd vi fick från RF. Enigheten var stor om vilka faktorer som gjorde svensk idrott bättre.

"Det som mäts blir gjort"

Vår devis var att "det som mäts blir gjort". Och så blev det också. För några år sedan skrev jag med stor stolthet så här: 

”Antalet deltagartillfällen hos oss ökade från 77 942 till 102 562, eller med 32 procent. Om vår ökning skulle ha varit svensk idrotts, skulle antalet aktivitetstillfällen ha varit 72 miljoner istället för 52!”

Min efterträdare Otto Drakenberg fortsätter att tillsammans med en bra styrelse driva strategiarbetet. Han gör det med det engagemang och med den erfarenhet han har skaffat sig genom framgångsrika år i näringslivet. Det ideella ledarskapet ger oss duktiga ledare från alla sektorer i samhället. Ledningen brinner för ökade framgångar.

Men att utveckla förbundet kräver resurser.

Samtidigt som detta engagemang för att bygga ett starkt förbund pågår, har RF meddelat, att det s.k. SF-stödet, som förbundet bestämmer användningen av själv, minskar med 618 000 kronor på tre år, från 2 198 000 kronor 2018 till 1 580 000 år 2021, eller med hela 28 (!) procent. Det är oerhörda summor som försvinner från ett förbund som, i likhet med 60 andra, endast har små kommersiella intäkter.

Inte lyckats höja stödet

Bakgrunden är trist. RF har inte lyckats höja det statliga stödet till idrotten. Och lika illa har det varit med besluten om hur stödet ska användas. 2008 var det ordinarie statsanslaget drygt 1, 8 miljarder kronor. En stor andel av det kunde idrottsrörelsen själv bestämma användningen av. 2018 var statsanslaget drygt 1, 9 miljarder kronor. 741 miljoner av dessa pengar var avsatta för särskilda projektmedel. Kvar att fatta egna beslut om var 1, 2 miljarder. 

Specialförbundens basbidrag från RF ökade med endast 10 procent under åren 2008 – 2018. Nu sänks de till 2021!

Förbundet tvingas nu istället söka mängder av styrda bidrag från det RF, som alltmer tar rollen som myndighet. Bidragen går till olika projekt, som riksdag och regering mer eller mindre har tvingat på idrotten. 

Riksidrottsstyrelsen och anställda på RF-kansliet tas nu som politisk gisslan och tvingas berätta, att de vet bättre än fäktledarna i landet hur man bygger ett starkt och framgångsrikt förbund, och därmed en stark och framgångsrik del, förvisso rätt liten, i svensk idrott.

Det Riksidrottsstyrelsen och RF-kansliet nu erbjuder specialförbunden är en fantastisk samling av olika styrda bidrag. Där finns fyra s.k. verksamhetsstöd, fyra s.k. projektstöd och även olika ”uppdragsersättningar”. För att inte tala om alla specialbidrag till föreningar och distriktsförbund.

Men alla har inte tvingats spara. Mellan åren 2008 och 2018 ökade RF:s kostnader för löner, ersättningar och sociala kostnader från 47 378 000 kronor 2008 till 93 822 000 kronor 2018, en ökning med hela 98 procent (!).

Som en av de finaste idrottsledare jag känner resignerat sa före årsmötet: "Den viktigaste frågan inför årsmötet är hur vi ska kunna få ombuden att acceptera att de inte bestämmer över förbundets framtid.”

Hur länge vill han och andra vara ledare i ett förbund, som nästan i allt styrs uppifrån, från RF:s kansli vid Skanstull i Stockholm? Var det så han hade tänkt sig sin ledargärning? Hur länge vill han fortsätta som avdelningschef i något som alltmer liknar en myndighet?