Mats Årjes har en fin meritlista. Han var en framgångsrik generalsekreterare i Skidförbundet och tog förbundet ur stora svårigheter. Och han har, om jag förstår saken rätt, gjort ett bra arbete som VD i Skistar. Hans viktigaste uppgifter är nu att nå enighet inom SOK och att, betydligt kraftfullare än hittills, arbeta för och plädera för ett OS till Sverige 2026.

Kamp mellan stora och små

Valet var till stor del en kamp mellan stora och små förbund, samtidigt som många har påpekat att vi inte kan ha det så. Båda inställningarna är korrekta. En historielektion kan ge bättre förutsättningar för att förstå och för att förvandla stormen till enighet och lugn.

I oktober 2000 valdes, med stöd av de mindre förbunden, Stefan Lindeberg, Kanotförbundet, till SOK-ordförande istället för valberedningens kandidat, Skidförbundets ordförande Carl Eric Stålberg. I april 2006 hoppade Carl Eric Stålberg av styrelsearbetet. I en krönika på Fäktförbundets hemsida skrev jag så här:

Är Carl Eric Stålbergs avhopp endast en nödvändig förberedelse för rekryteringen av den ockupationsarmé som också ska ta över SOK?

Årjes historia

Mats Årjes företrädare blev därefter en hårt stridande soldat i ockupationsarmén. Kampen var hård om vem som skulle kunna kallas befälhavare. Så här efteråt, när planerna gick åt pipan, är det få som vill slåss om den titeln.

Inför SOK:s årsmöte 2008 skrev de kommersiellt starkaste olympiska förbunden en motion och krävde att årsmötet ska ”uppdra åt SOK:s styrelse att tillsammans med RF och SISU Idrottsutbildarna tillsätta en arbetsgrupp som förutsättningslöst ska utreda svensk idrotts organisation och stödsystem”.

Årsmöteskvällen blev en tragisk historia för motionärerna. De var på väg att få storstryk och vågade inte ens yrka bifall till sitt eget förslag. Istället försvann de, tillsammans med supportrar från Riksidrottsstyrelsen, lite skamsna och med svansen mellan benen.

När vägen över SOK:s årsmöte nu var stängd använde de större förbunden sitt inflytande i Riksidrottsförbundet. Där har de ju röster i förhållande till sin storlek. Vid SOK:s årsmöten har alla förbund en röst.

Tvångsäktenskapet uteblev

På hösten 2008 berättade Riksidrottsstyrelsen att man ville slå samman RF och SOK. Man ville, sa man, ”vässa elitidrotten”. Under devisen ”Värna och vässa en sammanhållen idrott” samlades hundratals idrottsledare till riksidrottsforum i Umeå. Där fortsatte mässandet om vässandet med särskilt utvalda sammanslagningspredikanter i predikstolen. Överdoseringen var påtaglig.

Vid SOK:s extra årsmöte i februari 2009 var det dags att sätta ned foten en gång till.

Vid det mötet beslutades bl.a. att SOK:s självständighet ligger fast, och att ett försök skulle göras att få till stånd ett samarbetsavtal med RF om elitidrottstöd. Företrädare för RF fick ännu en gång reda på, att den utsedda fästmön inte ville gifta sig. Och tvångsäktenskap förekom inte på den tiden.

RF körde i diket

Den 14 december 2010 skrev de s.k. lagidrotterna (bandy, basket, fotboll, handboll, innebandy och ishockey) ett brev till Riksidrottsstyrelsen, där de bl.a. önskade att RF skulle ta ansvar för alla lagidrotters talangarbete. Brevet var en vidräkning med SOK:s sätt att arbeta. Istället för att starta ett samtal inom SOK-familjen, och t.ex. skriva en motion till årsmötet, gick förbunden till RF. SOK:s ledning fick information av RF om de egna medlemmarnas framstöt. Vid SOK:s årsmöte på våren 2011 beskrev jag brevet som en ansökan om utträde ur SOK.

Under den här tiden körde RF-delen av svensk idrott i diket. Antalet aktiva i idrottsföreningar minskade, liksom antalet föreningar och antalet aktivitetstillfällen. Under åren 2008 – 2014 minskade det totala statliga stödet till idrotten från 1 982 miljoner kronor till 1 866 miljoner kronor – ett bevis för ett riktigt bottennapp i det idrottspolitiska arbetet. Riksidrottsstyrelsen lyckades genom omoget ledarskap också förvandla de 212 efterlängtade miljoner, som dåvarande statsrådet Lena Liljeroth avsatte för en extra elitsatsning, till ett av de allvarligaste problemen i svensk idrott.

Låt nu Årjes agera

Flera av dem som var starka krafter i Riksidrottsstyrelsen på den tiden har nu deltagit i kampanjen för Mats Årjes. Det är en hjälp som jag hade önskat att Mats Årjes hade fått vara utan. För honom gäller det nu att frigöra sig från de historiska banden till de stora förbunden och ena stora och små.

Det är ingen hemlighet att Fäktförbundet har varit ytterst drivande alla år för att behålla SOK:s självständighet. Men också för att bygga broar mellan ”stora och små.” Förbundet har inför varje årsmöte nominerat duktiga idrottsledare till SOK-styrelsen, oavsett storlek på deras förbund. Det gäller t.ex. Hans Vestberg (ordförande, handboll), Katarina Henriksson (konståkning), Ria Damgren (triathlon), Anders Larsson (ishockey), Jerker Löfgren (skidor) och Hans von Uthmann (basket). Detta demokratiska grundarbete bör flera förbund delta i.