I en krönika 2006 skrev jag så här om Fredrik Reinfeldts första regering , där Lena Adelsohn Liljeroth var en kunnig och uppskattad kultur- och idrottsminister:

”Nu har vi fått en ny regering, som i budgetpropositionen talar väl om idrottsrörelsens självständighet. Tänk om vi fått en regering som tror att idrottsledare är bättre på att utveckla idrotten än regeringstjänstemän”.

Men hur blev det, då? 

Långsiktig återhämning

På RF:s hemsida kunde vi läsa:

Riksidrottsförbundet välkomnar de satsningar som berör idrottsrörelsen men saknar initiativ för en långsiktig återhämning efter pandemin och för att lösa bristen på idrottsanläggningar.”

Inte ett ord om storleken på statsstödet eller friheten att själv bestämma över hur pengarna används. Men visst är bristen på anläggningar helt central. 

2008 var det statliga stödet till idrotten (inkl. SISU) 1 982 miljoner. 2018 var det 2 137 miljoner, en höjning med 7, 8 procent på 10 år! Och i budgetpropositionen för 2023 föreslår regeringen 2 091 miljoner med reservation för att tabellerna i budgetpropositionen på det här området är mycket svåra att förstå, inte minst jämföra anslag över tid.

Riksidrottsledningarna har därmed under mer än tio år misslyckats med en av sina viktigaste uppgifter, att öka de statliga satsningarna på landets största och mest livaktiga folkrörelse. Den nya regeringen räddar inte ansiktet på ledningen.

Under senare år har idrotten, precis som andra organisationer och delar av näringslivet, fått stora belopp i kompensationsstöd på grund av Corona.

Färre unga idrottar

I budgetpropositionen kan man också läsa, att en studie från Centrum för idrottsforskning visar, att ”ungas idrotts- och träningsaktiviteter varit förhållandevis konstant under åren 2020 – 2021 jämfört med tiden före pandemin.”

Det var tyvärr riktigt illa, innan pandemin slog till. Centrum för idrottsforskning redovisade i sin rapport ”Statens stöd till idrotten – uppföljning 2019” att allt färre unga idrottar. En sammanställning över de tio största förbunden inom RF visade, att endast två ökar (gymnastik och simning) medan övriga förlorar, några väldigt mycket. Vi ska akta oss för att skylla tillbakagången på pandemin.

Vilka är då de satsningar som RF ”välkomnar”?

För det första vill regeringen att ”medel tillförs för idrottsverksamhet i utsatta områden.”

100 miljoner årligen ska satsas på ”brottsförebyggande arbete” i utsatta områden. 

25 – 50 miljoner årligen ska satsas på ”äldrelyft” under de närmaste tre åren. Och drygt 100 nya miljoner ska årligen användas för satsningar för att förebygga ohälsa och ensamhet bland de äldre, varav rimligen idrotten kommer att kunna få en del.

Vi som levt ett liv i idrotten har upplevt glädjen, känt gemenskapen och respekten och i idrotten fått goda föredömen. Jag vill inte förstöra glädjen i regerings- och RF-kansli. Ha inte för stora förhoppningar. De allra flesta idrottsledare engagerade sig inte i idrotten för att bli entreprenörer för politiskt beställda tjänster inom kriminalvård, socialvård och äldrevård. 

Regeringen vill också främja barns och ungas möjligheter att delta i förenings- och idrottslivet. 50 miljoner första 2023, 731 miljoner 2024 och 792 miljoner 2025. Bakgrunden är den här formuleringen: ”Svensk föreningsidrott är socialt stratifierad. Ojämlika förutsättningar i samhället återspeglas även på idrottens område.” Regeringen föreslår därför ett s.k

fritidskort utan att berätta om detaljerna. Måtte det inte bli ett stöd för att höja medlems- och aktivitetsavgifter i föreningarna ytterligare.

Tyst om elitidrott

Och vad sägs då om elitidrotten?

”Det är svårt att bedöma resultatet av idrottens internationella konkurrenskraft, ” skriver regeringen i propositionen. Några extra pengar till detta anvisar man inte. 

Det är både osant och olyckligt. 

Under hösten 2020 var RF-rapporten ”Remiss – elitidrott 2030” på remiss hos specialförbunden. 

Där kan vi bl.a. läsa om hur Sveriges ställning i världens elitidrott kraftigt försämras. ”Något är på väg att spricka”, kan man läsa på sidan 12, där rubriken är ”Ett sluttande plan.”

Stora ekonomiska resurser önskas, inte minst till de förbund, som saknar eller har små kommersiella intäkter. 600 – 700 miljoner kronor behöver tillföras under perioden 2025 – 2030. Några sådana pengar finns inte.

När vi om några år ska förstå vad denna budgetproposition betydde för idrotten kanske den här meningen får stor uppmärksamhet:

”Regeringen avser att utifrån detta öppna en dialog med Sveriges Riksidrottsförbund om ändamålsenliga förändringar i fördelningen av statens stöd till idrotten.”

Kan vi hoppas att denna dialog slutar med att staten bestämmer sig för att satsa mer resurser på att ”stödja en fri och självständig folkrörelse” som det står i inledningen till budgetpropositionens idrottsavsnitt. Måtte allt fler politiska pekpinnar ställas undan efter paradigmskiftet.

Och får vi hoppas att direktiv till en ny utredning om statens stöd till idrotten kommer inom kort?