Häromdagen kom ett mail från en god vän, en av svensk idrotts mest erfarna ledare. Under många år har han varit en hårt arbetande ordförande, utan ersättning, i ett mindre förbund. Så här skrev han:

”Var på ordförandeträff med RF i Stockholm igår. Träffade valberedningen vid ett möte efter träffen, där vi fick höra att Björn Eriksson avgår vid nästa RIM. Vad ska det vara för profil på kommande ordförande? Vi behöver en ordförande med kunskap och erfarenhet som jobbar för hela idrottsrörelsen, inte bara för de stora förbunden”. 

Ändrade förutsättningar

Riksidrottsledningar har under många år ägnat sig åt allvarliga dikeskörningar. Idrotten får 8 miljoner mindre i statsanslag nu än 2008!

Basstödet till specialförbunden var 330 miljoner kronor 2016 och lika stort 2018. Under samma tid ökade RF:s personalkostnader med 17 procent, från 88 196 000 kronor till 102 951 000! 

Idrottens ställning i samhällsdebatten har försämrats kraftigt. Knappast någon regeringsförklaring under senare tid har innehållit ”idrott”. Och i den s.k. Jöken, uppgörelsen mellan regeringspartierna och mittenpartierna från januari 2019, fanns 73 (!) punkter. Ingen enda om idrott.

Riksidrottsstyrelsen har tagit initiativ till att mindre förbund ska slå sig samman. De förbund som inte uppnår de nya gränserna för antalet föreningar eller antalet medlemmar kommer att kastas ut eller få ännu lägre stöd. 

Samtidigt som de mindre förbunden känner sig svikna, har också de större undrat vad ledningen pysslar med.

”Politiska beställningar”

Sex stora förbund (ishockey, handboll, fotboll, basket, simning och bandy) skrev en motion till RF-stämman i våras. Rubriken kunde ha varit Leif Östlings klassiker: ”Vad fan får jag för pengarna?” Eller rättare sagt, vad får vi för de pengar RF-kansliet behåller?

Motionen var en kritik mot alla de ”politiska beställningar” som regering och riksdag gjort. 

Det är heller ingen hemlighet att flera stora förbund nu på allvar diskuterar om man ska ta ett större ansvar i RF-diskussionen eller mer eller mindre klara sig utan RF. 

Det är därför en svag och tilltufsad central idrottsledning med lågt förtroende som ska ersättas på RF-stämman 2021. Vad bör vi ställa för krav på dem som är med i Riksidrottsstyrelsen, inte endast på ordföranden? Efter bl.a. tolv år i RS har jag en del erfarenhet. Jag brukar, med risk för att låta lite stöddig, säga att jag har ett allvarligt handikapp i diskussionen. Jag vet vad jag talar om.

Den som är med i RS bör helst vara förbundsordförande. Då tvingas man ta ansvar för vad besluten betyder i praktiken. 

Tillräckligt många bör också ha eller ha haft en tung position i distriktsförbunden eller i specialidrottsförbundens distrikt. Då vet man hur idrottsorganisationernas arbetsfördelning kan fungera som bäst. 

En RS-ledamot bör också vara en aktiv deltagare i idrottsdebatten, offentligt slåss för bl.a. idrottsrörelsens ställning och självständighet. Nu syns ju endast ordföranden offentligt.

Men hans viktiga framträdanden, t.ex. i TV om OS till Sverige, eller när han försökte mangla Simförbundets förra ordförande Ulla Gustavsson i direktsändning, lämnar en del övrigt att önska. Hans förberedelser brukar sällan stå i relation till det saftiga heltidsarvodet.

Idrotten är på många sätt rättvis. Resultat i mål, meter och sekunder är sättet att mäta framgång. Bra siffror för det egna förbundet bör vara viktigare för en RS-kandidat än pladder, ljudvolym och ordkaskader. Inte minst viktigt är nytänkande med gott resultat.

Ursäkta, men jag har hittills glömt det viktigaste.  

Mod belönas

Svensk idrott behöver modiga och kunniga idrottsledare i ledningen. Någon av dem ska vara ordförande och lagledare. Den yttersta ledningen i svensk idrottsrörelse är inte något för ledarskapets lättmatroser.