Dessa s.k. likvideringar sker i samtliga RF- och SISU-distrikt under våren. Den sista spiken slås därmed i den kista som nu kommer att föra det en gång självständiga idrottens studieförbund SISU till den sista vilan. 

Vår glädje kände inga gränser, när SISU arrangerade den första stämman som eget studieförbund 1985. Ordförande blev Karl Frithiofson, också ordförande i Riksidrottsstyrelsen. Studieförbundet förste rektor blev utbildningschefen på RF, Bengt Wallin. Själv valdes jag också in i den första SISU-styrelsen. 

Självständiga kanslier byggdes upp både centralt och i distrikten för de nya pengar som kom från stat, landsting och kommuner. Kanslierna leddes av självständiga tyrelser både centralt i och i distrikten.

Många motiv för att bilda SISU  

En förstärkt utbildning skulle medverka till bättre ledarrekrytering, bättre ledare och ledare som engagerade sig allt längre. På den nya arenan fanns också ekonomiskt stöd från stat, landsting och kommuner. Ett studieförbund skulle också kunna stärka idrottens egen identitet, ännu mer bygga upp idrottens ”själ”.

Glädjen varade inte länge, trots att siffrorna över utvecklingen visade en framgångssaga. 1997 gick den legendariske idrottsledaren och SISU-rektorn Bengt Wallin i pension. Han ersattes av Mikael Santoft, som startade ett personligt kampanjarbete för att slå samman RF:s och SISU:s centrala kanslier. 

Han gjorde ingen hemlighet av vem han tyckte borde bli den gemensamme chefen. SISU:s dåvarande ordförande Rolf Carlsson var inte den som protesterade, när de nya organisationsidéerna dök upp. Och Gunnar Larsson, RF-ordförande under tiden 2001 – 2005, blev också ett lätt offer för Mikael Santofts locktoner.

En utbredd tystnadskultur

Andra kända personligheter i Riksidrottsstyrelsen vid den tiden var t.ex. Inger Båvner, Hans Hellqvist, Birgitta Ljung, Karin Mattsson och Lars-Åke Lagrell. Den senare rekryterade så småningom Mikael Santoft som generalsekreterare för Svenska Fotbollförbundet. 

Den ende i Riksidrottsstyrelsen som satte sig på tvären var Bengt Westerberg, partiledare för Folkpartiet 1983 – 1995, i RS 1999 – 2005, och ordförande i Friidrottsförbundet 1995 – 2004.

Han reserverade sig i utredningen om ett gemensamt kansli, där han var ledamot. Utredningen leddes av Lars-Åke Lagrell. Sekreterare var Mikael Santoft (!). Han fick 2004 den fina titeln Riksidrottschef.

Centralstyrningen av svensk idrott ökade kraftigt från sekelskiftet, då Gunnar Larsson blev RF-ordförande. Sedan har den tyvärr fortsatt. Tystnadskulturen sänkte sig över organisationen. 

Det är viktigt att fråga sig vad som hände. Jag tror att det fanns en naturlig förklaring. Personliga ambitioner hos någon eller några, framför allt Mikael Santoft, hölls inte tillbaka av ett tryggt och kraftfullt ledarskap hos andra. Det var helt enkelt för många ledarskapets lättmatroser samlade på samma plats, en plats där kompetens, erfarenhet och ett tryggt ledarskap egentligen borde vara villkor för tillträde. 

Nu fortsatte eländet. De centrala stämmorna fattade beslut 2011 om att distriktens gemensamma chef skulle vara anställd av RF centralt. Och den verklige chefen över alltsammans var Mikael Santoft. Svensk idrott blev alltmer lik Kungliga Idrottsverket med centralstyrning och osjälvständiga distriktskontor.

Inför RF-stämman 2015 föreslog de båda centrala styrelserna, att också styrelserna i distrikten nu skulle slås samman. Men de centrala styrelserna skulle fortfarande vara åtskilda, menade man. 

”Nu räcker det”, sa vi i Svenska Fäktförbundet och skrev en motion till stämmorna 2015. 

I motionen kunde man bl.a. läsa att ”vi ser de gemensamma kanslierna som ett fullbordat faktum och avser inte att i fortsättningen strida mot väderkvarnar.” 

Svensk idrott förlorar nu embryot till en självständig ”tankesmedja” och impulser från den övriga studieförbundsvärlden. Det är sådana som de offensiva organisationerna, inte de stagnerande som partier och fackföreningsrörelse, nu försöker skapa. I en osäkrare tid än någonsin skapas tankesmedjor och forum för diskussion om den osäkra framtiden, och hur vi ska förhålla oss till den. Men idrotten gör tvärtom. Istället för att ta ett kliv 35 år framåt i en ny tid med nya förutsättningar tas ett kliv 35 år bakåt, till den tid då SISU inte fanns.

Motionen, som naturligtvis gick igenom, avslutades med en klassiker:

”Vi tränade hårt - men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och även vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg, medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering.”

Trist avslutning

(Gaius Petronius, romersk författare och ämbetsman, död 66 e Kr.) 

Nu ”likvideras” SISU. I förteckningen över synonymer kan vi läsa om ”likvidera”: ”undanröja, avskaffa, göra slut på, avliva, döda, avrätta”.

Det är en glädjens dag för dödgrävarna.