Den här regeringsförklaringen var om möjligt ännu tunnare än den brukar vara, oavsett om statsministern har hetat Magdalena Andersson eller, som nu, Ulf Kristersson.

En enda mening om idrott!

En mening om idrott kunde vi hitta:

”Men det brottsförebyggande arbetet är bredare än så. Skolan och

förskolan, men också idrotten och föreningslivet, spelar en avgörande

roll i många barns liv”.

Den här gången är idrottens viktigaste motiv värnet mot ungdomsbrottslighet och mördande barnsoldater. Inget om idrottens egenvärde, om elitidrottens betydelse och värde eller om idrottens betydelse för folkhälsan. Och varför inte en enda liten rad om den gemensamma glädjen och stoltheten, när våra idrottsstjärnor kliver upp högst på prispallen ett OS-år som detta?

Jag tycker nästan lite synd om de många förbundsordföranden som ständigt småskryter om sina träffar med bl.a. det statsråd som är ansvarigt för området. Han heter Jacob Forssmed, om någon undrar. Vi får reda på hur trevlig denne kristdemokrat är och att han dessutom är löpare i en friidrottsförening.

Några tröstande ord

Rätt charmigt, men knappast något som förbättrar förutsättningarna för landets största folkrörelse. 

Om nu idrott i första hand har blivit kriminalpolitik får vi börja förbereda oss på att nästa idrottsminister heter Gunnar Strömer. Min bedömning är att han är en sämre löpare än Forssmed. En tröst kan väl vara, att om idrotten i första hand blir kriminalpolitik borde väl idrotten kunna förvänta sig kraftigt ökade anslag, precis som till polis, domstolar och fängelser.

Budgetpropositionen, som lämnades igår, är en intressant läsning.

Där beskriver regeringen idrottsrörelsens utveckling på ett spännande sätt, alltifrån jämställdhet bland ledarna till barns och ungdomars deltagande i idrottsaktiviteter i bostadsområden med skiftande ekonomiska och sociala förutsättningar. Där finns anledning till självkritik inom idrotten.

Strör pengar till annat

Där redovisas också resultaten av olika specialsatsningar, bl.a. vilket resultat de 100 miljoner kronor extra varje år som har gått till utsatta områden har gett. Särskilda ”politiska satsningar” på idrott för äldre och ”rörelsesatsning” i skolan får också några ord.

Regeringen berättar också om det fritidskort som ska komma, som ingen vet hur det ska fungera, och som idrotten inte har önskat. Vi får vänta och se, men alternativet är ökade och direkta satsningar på de föreningar som verkar i särskilt utsatta områden. Syftet är gott. Idrott får inte bli ett nöje för några få som har råd.

Den som hoppas på högre stöd från staten blir besviken. Här är regeringens beräkningar:

År Anslag (miljoner)

2024 2 116 811

2025 2 126 811

2026 2 062 811

2027 2 062 811

Regeringen satsar 2025 10 nya miljoner för att stärka arbetet mot idrottsrelaterad brottslighet. Någon annan höjning blir det inte.

De fortsätter väl ändå

Som vanligt lämnas idrottsrörelsens eget ekonomiska värde utanför alla regeringsdokument. Och naturligtvis berättas inte, att alla dessa idrottsledare engagerade sig, många ett helt liv, därför att man älskar idrott, vill syssla med idrott och inte i första hand försöka vara utförare av olika uppifrån påtvingade politiska projekt.

Om de ideella insatserna skulle avlönas med en fritidsledarlön skulle det kosta 20 miljarder kronor per år. En betydande insats för samhället, och nästan på öret tio statsanslag.

Det här var den viktigaste meningen i budgetpropositionen från november 2022, Kristerssons första (sid. 159), lämnad den 8 november 2022:

”Regeringen avser att utifrån detta öppna en dialog med Sveriges Riksidrottsförbund om ändamålsenliga förändringar i fördelningen av statens stöd till idrotten.”

Något sådant samtal ser inte ut att ha förekommit. Det har åtminstone inte varit av den kvaliteten, att någon har haft anledning att redovisa något. Det är synd. 

Kanske kunde det leda till att idrottsrörelsen och politiska företrädare samlas omkring en bred uppgörelse om principerna för och storleken på det fortsatta statliga stödet till landets största folkrörelse.

Så här kan det inte fortsätta.