Jag laddade ned regeringsförklaringen från regeringens hemsida. Läste noga både en och två gånger. Inget om idrott. Sökte då ”idrott” i dokumentet. Blixtsnabbt kom svaret: ”Adobe Acrobat Reader har sökt klart i dokumentet. Inga träffar.”

Ett misstroende!

Regeringsförklaringen 2017 visar ett stort misstroende mot svensk idrottsrörelse. Och samtidigt är den ett underbetyg till idrottens arbete med opinionsbildning.

Det första statliga generella idrottsanslaget på 100 000 kronor infördes 1913 i glädjeyran efter OS i Stockholm 1912. Mängder av idrottsledare demonstrerade i Stockholm. Och sedan har det fortsatt. 2008 var statens anslag till idrotten 1 982 miljoner. Men 2017 hade det minskat till 1 935 miljoner.

De jobbar gratis

I praktiken har idrottens opinionshaveri pågått i tio år. Det är märkligt med tanke på alla de goda argumenten för en satsning på idrotten.

Enligt RF:s statistik är 800 000 personer i Sverige ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening. Antalet medlemmar i åldrarna 6 – 80 år är drygt 3 miljoner.

De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om drygt 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på drygt 2 kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på knappt två miljarder kronor.

Ger tillbaka 15 gånger om

Idrottsledare ger tillbaka mer än 15 gånger det statliga anslaget.

Och det kommer tillbaka 35 miljarder varje år i skatteintäkter från idrotten. Det är utväxlingen på det totala stödet från stat, landsting och kommuner på ca sju miljarder kronor. Utan idrott stannar Sverige. Med sämre förutsättningar för idrotten blir Sverige fattigare.

Idrottsekonomiskt centrum i Lund, Sveriges ledande analysföretag i idrottsekonomi, har beräknat att idrotten år 2015 bidrog med ca 75 miljarder kronor (7,65 miljarder euro) till landets BNP, och dessutom skapar idrotten cirka 100 000 årsverken i Sverige. Idrotten är en viktig näringsgren.

Som en följd av Svenska Fäktförbundets motion om en idrottspolitisk offensiv till RF-stämman 2015 antog Riksidrottsstyrelsen ett s.k. intressepolitiskt program vid det senaste årsskiftet. Jag var själv med i den arbetsgrupp som lämnade förslag till program.

Men det 30-sidiga programmet är fortfarande en av Sveriges mest bevarade hemligheter och fanns inte med på dagordningen till RF-stämman i våras. Programmet är svaret på hur idrotten vill utveckla den svenska idrottsmodellen genom insatser i stat, landsting och kommuner.

Tid till att upprepa!

Nu är det ett år kvar till valrörelsen. Och det är dags för RF-ledningen att lägga in en högre växel.

Presentera programmet på regionala pressträffar. Utanför Stockholm är intresset för idrotten och idrottens förutsättningar större.

Använd sociala medier, där vi nu har kontakt med varandra. När startar RF gruppen ”Vi som gillar idrott” som växer och blir en maktfaktor inför valet?

När kommer tidningsartiklarna från riksidrottsstyrelsens ledamöter, där de olika sakfrågorna i det intressepolitiska programmet behandlas? Eller varför inte samlade upprop från ordföranden i specialförbund, som ger tyngd och trovärdighet till budskapet?

De alltid så avgörande kontakterna

Öka farten i distriktsförbunden, så att kontakterna med länens riksdagsledamöter och med kommunpolitikerna blir allt bättre! Så här bestämde en RF-stämma för några år sedan:

”Alla kommuner ska ha uppvaktats, påverkats och uppmanats att öka tillgången till idrottsmiljöer, lokaler, anläggningar och utrymmen för idrottsliga aktiviteter. Detta ska på alla nivåer ske årligen”.

Detta ambitiösa mål har inte distriktsförbunden orkat med hittills.

De lokala och regionala personliga kontakterna är utomordentligt viktiga. De politiska förtroendeuppdragen i riksdag, landsting och kommuner fördelas i allt större utsträckning till dem som har begränsad erfarenhet av både normalt förvärvsarbete och långa insatser i svenskt folkrörelsearbete, inkl. idrotten. Professionaliseringen av politiken är ett allvarligt hot mot det framtida stödet till idrotten.

Det är 800 000 väljare

Var finns uppropen för stöd till idrotten? Är det dags för nya manifestationer på idrottsplatser, på gator och torg? Det har skett efter 1913, bl.a. när den svenska idrottsrörelsen stoppade regeringens planer på ”moms på idrott” på 90-talet. Allt var inte bättre förr. Men något kan vi kanske lära av den tid som flytt…

Och en gång till. 800 000 idrottsledare är också väljare. Om jag har förstått saken rätt är det flera partier som saknar tillräckligt många sådana just nu.

Nu hoppas vi att regeringen i budgeten verkligen ökar stödet till idrotten, även om den glömdes bort i regeringsförklaringen. Det har hänt förr.