Jag tar fram den klassiska utredningen ”Idrott åt alla” från 1969 och börjar bläddra och läsa. Den skapade en politisk samsyn om kraftigt ökade anslag till idrotten.  Så här skrev man på 15): ”Utredningen har funnit starka motiv för en mycket kraftig ökning av statens stöd till idrotten”. Och så föreslog man en fördubbling av statsanslaget på fem år, men också mycket annat som gynnade svensk idrott. Så blev det också i bred politisk enighet.

Den utredningen behandlade också frågan om ”idrotten i myndighets ställe”. Den rollen hade redan RF. Det handlade bla  om att RF fördelade statliga medel till förbunden. Utredningen slog fast att det var bra. Alternativet var att ersätta det systemet med ett särskilt ämbetsverk för idrott. 

Fler vill dela på samma kaka

Utredningen skrev, att ”systemet har kunnat byggas upp utan att RF:s karaktär av fri organisation äventyras” (sid. 171).

Riktigt så idylliskt vill inte Fäktförbundet beskriva dagens situation. Och man hittar ett antal goda argument i den genomarbetade och sex sidor långa motionen. 

Alla idrotter är tvingade att vara RF-medlemmar för att kunna få vara med och dela på statens stöd. Detta leder bl a till att RF-stämmor inte gärna vill ha nya medlemmar, som tar en del av kakan. Många har nekats att komma in. Padel och Friskis&Svettis är de senaste. 

Och det går i praktiken inte att lämna RF och fortsätta att få anslag, om missnöjet med den egna organisationen skulle bli för stort. ”Två olympiska idrottsförbund uteslöts vid det senaste riksidrottsmötet. Det uttalade syftet var att tvinga fram hopslagning av idrotter”, skriver man. ”Det är sällan idrottsrörelsen i form av RF agerar som en kraftfull röst i samhället. I rollen att egentligen vara en myndighet är det svårt för RF att till exempel kraftfullt kritisera regeringen”, kan man också läsa.

”Det är inte rimligt att statens prioriteringar och resursfördelning ska ske genom en intern process inom RF, där det starkaste förbunden avgör hur medlem ska fördelas,” skriver Fäktförbundet.

Mångkampsförbundet tar sats i alla de goda förslag, och politiska beslut, som följde av utredningen ”Idrott åt alla, ” Stat, landsting och kommuner började samverka bättre för att stärka idrotten. Ett samhällskontrakt tecknades mellan idrotten, staten, landstingen och kommunerna.

Pengar som  ska räcka till flera

Men nu har en hel del gått riktigt snett, menar Mångkampsförbundet.

Förbundet konstaterar, att den traditionella idrottsaktiviteten minskar över tid för båda könen och i nästan alla åldersgrupper. Den internationella konkurrenskraften minskar, trots att visionen är ”Svensk idrott – bäst i världen”. Möjligheten att kombinera elitidrott med studier på universitet och högskolor är sämre än i konkurrentländerna. Kommunerna tar inte ansvar för idrottsanläggningar på samma sätt som tidigare.

Förbundet konstaterar, att en allt större andel av det statliga stödet under senare år har gått till speciella projekt utanför idrottens traditionella verksamhet: ”Nya bidrag har skapats för att bl.a. integrera nyanlända, öka den fysiska aktiviteten i skolan och motverka ojämlikhet.”

Men motionen visar också upp märkligheter inom RF, t ex  den oerhörda tillväxten av personal centralt och i distriktsförbunden. Antalet anställda i RF/SISU distrikten har under den senaste femårsperioden ökat med hela 68 procent!  Ersättningar och sociala avgifter inom RF centralt har näst intill fördubblats mellan åren 2008 och 2018.

I motionen kan vi också läsa hur polariseringen har ökat mellan stora och små förbund, hur ”stordriftsfördelar” och sammanslagningar av förbund har fått högsta prioritet, samtidigt som statistik visar, att de mindre förbunden har varit mer framgångsrika, när det gäller ökning av aktivitetstillfällen, än de stora.

Mångkampsförbundet frågar retoriskt, om det kan vara ett statligt intresse att idrotten blir alltmer centraliserad, mer byråkratiserad och mer toppstyrd.

Låt mej till sist berätta om en motion som troligen kommer att få mest uppmärksamhet.

Formuleringarna försiktiga

Elva specialförbund, med Ishockeyförbundet som initiativtagare, kräver att stödet till specialförbunden stärks kraftigt. 2023 vill man att det stödet ökar från 33 till 38 procent av det statliga stödet. Och ökningen får inte betyda minskat stöd till föreningarna. Motionen är också skoningslös i sin kritik, även om formuleringarna är försiktiga, mot att så mycket pengar går åt till annat än idrott.

Mångkampsförbundets motion om en ny idrottsutredning är viktig. Det har gått 50 år sedan ”Idrott åt alla.” 

De två andra motionerna hade inte behövt se dagens ljus, om den centrala idrottsledningen hade förstått att ”i myndighets ställe” inte betyder att uppträda som en tondöv byråkratisk myndighet gör i sina värsta stunder.

Under de tolv år jag var med i riksidrottsstyrelsen var många förbundsordförande i något special- eller distriktsförbund. Vi hade ofta lång erfarenhet av idrottens ledarskap, försökte se framåt och samtidigt ha örat mot marken. Vi lyckades inte alltid. 

Motionsfloden till årets RF-stämma visar att den nuvarande ledningen helt har misslyckats med detta.