Så monterar man ner en folkrörelse

I bred enighet samlades vi oss omkring i programmet ”Vår idrott” på årsmötet den 4 april 1987 efter ett sällsynt brett samtal. 

Själv valdes jag till ordförande 1985. Vi var många med både erfarenheter och ambitioner som kom in vid den tiden. Några få anställda hängde inte riktigt med i svängarna, andra ville gärna styra själva. Men de fick, ibland ganska bryskt, lära sig att styrelsen ledde arbetet. Någon slutade.

Konkreta handlingsplaner

Programmet innehöll också konkreta handlingsplaner. Låt mej ta ett par exempel.

”Stockholms Idrottsförbund ska genom kraftfulla insatser redovisa idrottens samhällsnytta och i minskad utsträckning söka medel till projekt i utkanten av idrottsrörelsens normala verksamhet.”

Vi ville syssla med idrott och var genuint misstänksamma, när politiska beställningar kastades över oss. Vi berättade detta bl.a. vid möten med landstinget och med kommunstyrelserna. Inför valen arrangerade vi debatter i varje kommun.

Programmet redovisade den anläggningsinventering vi gjorde. Vår slutsats i programmet blev:

”Stockholms Idrottsförbund ska i första hand verka för anläggningar för friidrott, gymnastik, kanot/rodd, motorsport, skridsko, sportskytte och inomhusfotboll.”

Vi fick ett gensvar

Vår glädje kände inga gränser, när Stockholms stad byggde den nya Åkeshovshallen med en specialhall för gymnastik och hänvisade till den samlade Stockholmsidrottens önskemål. 

Stockholmsinitiativ lyft också för Sverige

I programmet kunde vi också läsa, att vi ville försöka få ett sommar-OS till Stockholm.

Det var Stockholmsidrotten som, tillsammans med politikerna i Stockholms stad, tog initiativ till ansökan om OS 2004. Vi förankrade det både hos SOK och hos RF. Vi fick inte spelen. Men kampanjen gav ett lyft för Stockholmidrotten.

Anslagen till underhåll och reinvesteringar ökade under 1996 och 1997. De nya anläggningarna Eriksdalsbadet, Sätrahallen och Spångahallen är en direkt följd av försöken att få OS till Stockholm 2004.

Vårt initiativ gav också ett lyft för Sveriges idrott. Genom samverkan mellan näringslivet och staten, där Olof Stenhammar var chefskonstruktören, startade SOK:s topp- och talangprogram, som gav 20 miljoner om året från staten och näringslivet i sju år. 

Namnbyte – en signal från myndigheten

Men vad skedde, egentligen?

För någon vecka sedan hände det.

”Snart byter vi namn! Från och med årsskiftet så är Stockholms Idrottsförbund och Studieförbundet SISU Idrottsutbildarna Stockholm en och samma organisation. Vi kommer att heta RF-SISU Stockholm,” skrev det jag tidigare kallade ”Stockholmsidrotten” på sin facebooksida.

Meddelandet var den slutliga bekräftelsen på att RF har förvandlats från en folkrörelse med starka och idérika distriktsförbund till en centralstyrd myndighet med distriktsstyrelser som mest är till för syns skull. Hur i hela friden gick det till? 

Den dystra historien

Till 1987 års Riksidrottsmöte fanns ett förslag om att avskaffa distriktsförbundens rösträtt. Stockholm hade vid den tiden hela fem röster, och små DF hade en. Jag begärde ordet och föreslog, att alla DF skulle få en röst. Vår tanke var att deltagande och ansvar också leder till större lojalitet med de fattade besluten. Så blev det också. Den ”liljegrenska kompromissen”, som den kallades, fick leva ända till för några år sedan. Då försvann rösträtten för distrikten.

För några år sedan bestämde Riksidrottsmöten också, att distriktens chefer nu istället skulle vara anställda av RF. 19 distriktsidrottschefer fick RF:s generalsekreterare som chef. Man behöver inte gå managementkurser eller själv ha varit chef i t.ex. näringsliv och kommunal förvaltning för att inse att detta naturligtvis är galenskap, helt uppåt väggarna. 

Nya styrelser, med ledamöter med kvalifikationer och erfarenheter, upptäcker att de inte har inflytande över sin egen chef, som i praktiken kan göra precis vad som helst. Allra helst som de handlingsplaner som fastställs vid distriktsstämman är utomordentligt allmänna. 

Har inget inflytande längre

Inför stämman med Stockholms Idrottsförbund i våras delades en färgglad broschyr ut. Den kallades ”Verksamhetsinriktning 2019” och innehöll ett antal välformulerade allmänna funderingar som hade anknytning till RF:s strategiarbete. Ingen enda (!) formulering visade i vilken landsdel verksamheten skulle ske. Broschyren användes som verksamhetsinriktning i hela landet. Det var bara organisationens namn som skiftade. Kanske är dagdrömmar ett bättre ord än verksamhetsinriktning och handlingsplaner.

Styrelseledamöter konstaterar nu, att de inte har något inflytande över sitt kansli, och därmed inte över verksamheten. Däremot ska de varje år ställas till svars vid årsstämmor för en verksamhet de inte har en möjlighet att styra och leda. 

Så förändras landets i särklass största folkrörelse till en centraliserad myndighet med självständiga chefer utan demokratisk förankring. Omvärldens tillit och förtroende eroderar. Och så kan RF, om några år, ersättas av en myndighet också i formell mening. Det är ingen hemlighet, att flera politiker och de idrottsledare som inte är nöjda med RF vill det. 

Så monterar man ner en folkrörelse genom egna självmål. Man kan bli gråtfärdig för mindre.