Jag tror att tveksamheten i Stockholms ytterst beror på, att staden under senare år inte har satsat på idrotten.

 På förbundsnivån är det obegripligt tyst. Ishockey och skidor har ju alldeles nyss kommit hem från ett OS och borde väl rimligen ha stor anledning att, vid sidan av resultatpratet, tala om vilket lyft ett OS, och vägen dit, kan bli för deras idrotter.

 För någon tid sedan ironiserade jag i en krönika över de alltmer märkliga OS-planerna med en spridning till Stockholm, Åre, Falun och bob i Lettland (!). Jag föreslog istället samlade spel i Grönköping med all utförsåkning vid Gökmassivet.

Då blev jag uppläxad

Då blev jag uppringd, och faktiskt lite uppläxad, av den gode vännen Per Palmström, tidigare vice ordförande i Fäktförbundet och nu detsamma i Sveriges Olympiska Kommitté. Han berättade att Internationella Olympiska Kommittén nu gör allt för att spelen ska kunna arrangeras utan ekonomiska risker vare sig på kort eller på lång sikt. Det är ett sätt att ta spelen bort från diktaturer och till demokratiska länder med fin idrottstradition som t.ex. Sverige.

När IOK:s ordförande Thomas Bach besökte Åre för någon vecka sedan lovade han oss nästan spelen, om vi bara sökte. Och detta med bob i Lettland var en ny och fin tanke. Därmed skulle också ett land, som inte kommer att söka egna spel, få vara med och förverkliga den olympiska drömmen.

 Jag blev lite skamsen. Även om det kanske inte märks så ofta, försöker jag tänka först och skriva eller prata sedan. Det är inte alltid det lyckas.

 IOK tillför nu 9 miljarder kronor till arrangörerna av ett vinter-OS och sätter också gränser för ”genomförandebudgetens” omfattning. När det gäller investeringar ska befintliga anläggningar användas. Inga ska stå kvar och skräpa utan användning efter ett OS. Det ska vara hållbart och ekonomiskt både på kort och på lång sikt.

Politiker, läs på!

Jag har stor förståelse för att politiker tidigare har varit lite tveksamma. Men nu finns nya fakta, som borde kunna skapa en bred politisk enighet om den svenska olympiska drömmen. Att bjuda igen och ge en extra och viktig impuls till den svenska idrotten.

Men det är märkligt tyst i idrotten vid en tidpunkt, då politikerna i bl.a. Stockholms stadshus står inför avgörande beslut om OS. En tveksam eller negativ politiker kan naturligtvis, med viss rätt, fråga varför vi ska satsa på ett vinter-OS till Sverige, om inte företrädare för den svenska idrotten går i täten för opinionsbildningen.

 Jag har förstått, att RF, Sveriges Paralympiska Kommitté och SOK arbetar vidare enligt en gemensam plan. Den planen, som fick ett starkt stöd, redovisades i februari 2017 vid ett av de sista idrottsmöten jag var med på som ordförande för Fäktförbundet. Samarbetet mellan idrottens centrala organisationer ser också ut att fungera utmärkt.

De har missförstått

Men jag träffar ibland idrottsledare i Stockholms som är tveksamma till ett svenskt OS. De oroar sig för att satsningarna på den breda idrotten kommer att få stå tillbaka. På fullt allvar frågar några hur man ska klara av t.ex. hockeymatcherna i vanliga seriespelet under de veckor, om åtta år, då OS pågår. Jag tror att tveksamheten i Stockholms ytterst beror på, att staden under senare år inte har satsat på idrotten.

På förbundsnivån är det obegripligt tyst. Ishockey och skidor har ju alldeles nyss kommit hem från ett OS och borde väl rimligen ha stor anledning att, vid sidan av resultatpratet, tala om vilket lyft ett OS, och vägen dit, kan bli för deras idrotter.

Kort uttryckt. Alltför många sitter på läktarna istället för att befinna sig på den spelplan, där kampen om opinionen avgörs.

 Egentligen är det ganska enkelt. Det är nästan en naturlag, att ett arrangörsland lyfter sig. Låt oss ta några exempel och börja med England.

Så lyckosamt blev det i England

 Där ökade staten, efter succén i Londons-OS sommaren 2012, de årliga satsningarna inför OS och Paralympics i Rio med 13 procent. Mer än 275 miljoner kr satsades på att få arrangera mer än 70 olika internationella mästerskap inom fyra år, bland dem 36 VM och EM. Inför OS i London fick de brittiska seglarna lika mycket resurser som hela den svenska olympiatruppen tillsammans.

1, 4 miljoner fler britter deltog i idrottsaktiviteter varje vecka, sedan London tilldelades OS år 2005. 11 miljarder (!) svenska kronor har investerats i idrott och hälsa för barn och ungdomar.

Spanien vann 13 guldmedaljer i Barcelona 1992 efter att ha fått nöja sig med fyra under hela OS-historien dittills. Samma mönster finns för andra OS-värdar.

Mer pengar kom fram

Norge lyfte sig som idrottsnation efter beslutet om OS till Lillehammer 1994. Vinterspelen gav stark kraft också till sommaridrotterna. Sponsorerna ökade sina satsningar på förbund, enskilda idrottsutövare men också på forskning och prestationsutveckling. Mer pengar gick till Norges Idrottshögskola och Olympiatoppen.

Den norska olympiska satsningen blev en succé, inte minst i många sommaridrotter. Namn som Hoen (höjdhopp), Moen (sprint) och Hattestad (spjut) dök upp på prispallarna i var och varannan sommartävling under början och mitten av 90-talet. Vebjörn Rodals guldtriumf på 800 meter i Atlanta 1996 var symbolen för Norges guldsatsning.

Så visst finns det anledning för idrotten att nu, utan en dags väntan, försöka övertyga andra. Låt oss börja drömma drömmen tillsammans! Och låt oss kliva ned från läktarna och också göra jobbet med opinionsbildningen tillsammans.​