Världens starkaste folkrörelse, svensk idrott, är mitt inne i ett strategiarbete. Det borde ske med stort självförtroende. Drygt två miljoner personer i åldern 16–84 år är medlemmar och/eller har förtroendeuppdrag i en eller flera av de ca 22.000 idrottsföreningarna. 600-000 personer i Sverige är ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening. De är också väljare.

Svensk idrotts vision är häftig och enkel: ”Svensk idrott – världens bästa.”

Svenska Fäktförbundets vision är inte heller så blygsam: 

”Sverige är en olympiskt framgångsrik fäktnation”. 

Vägen till framgång går bl.a. över flera föreningar och medlemmar, att lyckas behålla de unga i fäktningen, jämställdhet och mångfald för att få perspektiv och kloka beslut samt välutbildade ledare.

Stark tillväxt

Under tiden 2010 till 2016 har antalet föreningar ökat från 49 till 54. Antalet medlemmar har ökat från 4 324 till 5 817. Den ökade bredden visas i antalet deltagartillfällen för lokalt aktivitetsstöd, som har ökat från 80 000 till 112 000. Antalet timmar i SISU-samarbetet har ökat från 909 till 2 730. ”Det som mäts blir gjort”, har vi sagt. Om svensk idrott hade ökat barn- och ungdomsaktiviteten som svensk fäktning under de här åren skulle antalet deltagartillfällen 2015 ha varit 68 842 000 istället för 57 494 000. 

Förbättringen av alla dessa nyckeltal har gjort svensk fäktning starkare. Men framgången har också inneburit, att vårt stöd från RF har ökat. Det är starkt relaterat till ökningen av antalet föreningar, medlemmar, studietimmar och antalet deltagartillfällen för s.k. lokalt aktivitetsstöd varje år.

Lysande undantag

Under åren 2009–2013 minskade antalet lokala aktivitetstillfällen hos de tio största förbunden med 4, 5 procent. Jag väljer 2013, då åldersgränserna ändrades 2014. Det fanns två lysande undantag, simning och gymnastik. Själva ökade vi med 31,6 procent under samma tid. 

De flesta inser naturligtvis, att när människor flyttar till storstäderna, utan anläggningar för de stora lagsporterna, försämras förutsättningarna drastiskt. Lösningen på detta är bl.a. en kraftfull idrottspolitisk offensiv, något som Riksidrottsstyrelsen har lyckats tämligen väl med på riksplanet under de två senaste åren.

Vi arbetar också hårt för att gå från ”triangel till rektangel”, som förslaget till RF-strategi så fiffigt uttrycker det. Att försöka få de unga att fortsätta med fäktning livet ut och att rekrytera äldre nybörjare till våra föreningar. Vi gör inte detta för att förbättra folkhälsan, som den politiska uppmaningen lyder. Vår agenda är vår egen och inte styrd av politiska pekpinnar. Vi gör det för att bli starkare på olika sätt.

Sticker ut negativt

Bland mängder av goda förslag i RF:s strategiarbete finns det ett dåligt som sticker ut. Så här skriver man om de nuvarande nyckeltalen:

”Dessa nyckeltal har dock en väldigt tydlig historisk koppling och speglar vad som har varit snarare än vad som komma skall. De tenderar också att mäta kvantitet snarare än kvalitet och effekt”.

Blir svensk idrott starkare med färre föreningar, färre medlemmar, färre antal tävlande, färre ungdomar i breddverksamheten eller färre ledare i studier? Ska mätbara, konkreta och tidsbestämda mål och nyckeltal, som också i fortsättningen är avgörande för svensk idrotts och svensk fäktnings styrka och framgång, ge plats för grumligt tal om ”kvalitet och effekt”. Ska siffror ersättas av godtycke? Vad pratar man om egentligen? Särskilt försiktiga ska vi vara i en tid, när de politiska pekpinnarna till idrottsrörelsen står som spön i backen.

Fatta egna beslut

Rätten att fatta egna beslut om målen och vägarna till målen är grunden för hundratusentals ideellt arbetande idrottsledares engagemang. När denna rätt hotas, hotas också det ideella engagemanget. Om idrottsrörelsens självständighet sätts på undantag, förtvinar glädjen och kraften i det ideella ledarskapet. 

Då är svensk idrott riktigt illa ute.

/Lars Liljegren
Ordförande i Svenska Fäktförbundet 2001–2017