För är det något vi är säkra på, så är det just det. OS ger det egna landets idrott stora framgångar, inte minst på grund av extra satsningar från stat och näringsliv. Vi har sett det i England efter OS i London. Spanien vann 13 guldmedaljer i Barcelona 1992 efter att ha fått nöja sig med fyra under hela OS-historien dittills.

OchNorge lyfte sig som idrottsnation efter beslutet om OS till Lillehammer 1994. Vinterspelen gav stark kraft också till sommaridrotterna. Mängder av norska idrottare stod överst på prispallarna. Vebjörn Rodals guldtriumf på 800 meter i Atlanta 1996 var symbolen för Norges guldsatsning.

Något som katten släpade in

IOK:s ordförande Thomas Bach förklarade Sveriges förlust med bristen på folkligt och politiskt stöd, framför allt i Stockholm. 

Från första stund har den styrande borgerliga majoriteten och miljöpartiet behandlat frågan om OS till Stockholm som något som katten har släpat in.

Förra hösten samlades de borgerliga partiernas företrädare i Stockholms stadshus tillsammans med den tidigare ärkefienden Miljöpartiet för att dra upp riktlinjerna efter valsegern. Ett av de första beskeden vid presskonferensen var att planerna på OS och Paralympics 2026 till Sverige var nedgrävda.

Karin Ernlund som skulle få bli borgarråd för bl.a. kultur- och idrottsfrågor fyllde i med att ”vi kan inte göra bedömningen att man kan stå som värd 2026.”

Lysande presentationer i Lausanne

Men trots denna katastrofala förutsättning baxade SOK hela ansökan fram till ett avgörande i Lausanne. 

De svenska presentationerna var lysande. Stefan Löfven var också lysande, men naturligtvis alldeles för sen. Regeringens tydliga stöd hade behövts tidigt. 

Jag fick gnugga mej i ögonen flera gånger, när jag såg vilka som ingick i den svenska delegationen i Lausanne. Där stod nu också de ledande politiska företrädarna från Stockholm och fjädrade sig tillsammans med seriöst idrottsintresserade företrädare som statsministern och Kronprinsessan Victoria. Idrottens politiska svans hade haft råd att köpa många biljetter.

Ett hyckleri

Det politiska hyckleriet nådde ibland episka höjder. Stockholms kommunstyrelseordförande Anna König Jerlmyr (m), som formellt har lett det politiska motståndet mot OS i Sverige, fick plädera för Sverige och Stockholm. Som om detta inte vore nog sjöng hon också några strofer från ABBA:s ”Dancing queen” i talarstolen. Sjunga kan hon denna fantastiskt trevliga och även idrottsintresserade kvinna. 

Jag såg också ett antal idrottsledare som har gjort alldeles för lite på hemmaplan.

Idrottens arbete

Jag har på mycket nära håll följt SOK:s arbete och är imponerad av insatserna. Det var nära att fina idrottsledare gjorde det omöjliga möjligt. Men det fanns brister.

Idrottens insatser för kommunikationen har varit dålig. Jag saknade återkommande pressträffar, också i regionerna, för att berätta om IOK:s nya regler för ansökningar och om det nya ekonomiska stödet. Det hade kunnat reducera mängder av journalistiska bottennapp, som byggde på tidigare förutsättningar för ansökningar.

Många som borde veta bättre har sågat de ekonomiska förutsättningarna genom att hänvisa till det ekonomiska resultatet vid tidigare OS! Under vilken sten har dessa oinformerade journalister sovit sedan IOK:s nya regler antogs?

Alltför många förbund har gjort allt för litet. Vinterförbunden har inte gett det kraftfulla stöd som frågan är värd. 

Årjes osynlig

SOK:s ordförande Mats Årjes har varit näst intill osynlig i den offentliga debatten. Det tror jag har varit olyckligt. Årjes har trovärdighet och kompetens.

Istället har RF:s ordförande Björn Eriksson slagit sig in i TV-studion några gånger utan att vara så förberedd med fakta och argument som frågan krävde, och som vi har rätt att vänta oss av en heltidsarvoderad ordförande. 

På nära håll har jag sett Stockholms Idrottsförbunds opinionsbildning för vinter-OS. Begreppet saknades helt i verksamhetsplanen för 2019 och har knappast funnits med som ämne vid de senaste årsmötena. 

Annorlunda var det inför 2004. Då var det Stockholms Idrottsförbund, där jag själv var ordförande, som aktualiserade tanken på sommar-OS till Stockholm. Vi lyckades få med oss de tunga politikerna. Och så hakade också SOK och RF på. Regering och riksdag ställde upp. Men också den drömmen dog i Lausanne 1997.

Låt oss ta medaljerna!

Nu hoppas jag att den ”idrottens politiska svans” som fick följa med och fjädra sig i Lausanne åker hem, samlar ihop sig över blockgränserna och frågar: ”Vad kan vi nu göra tillsammans för att stärka den svenska idrotten, inte minst idrotten i Stockholm?”

Kanske kan vi alla säga som Olof Stenhammar, kampanjgeneral för OS 2004, där jag själv var med i styrelsen: ”De tog spelen, men vi ska ta medaljerna!”