I förra veckan fick vi beskedet från IOC:s session att Sverige är en av tre kandidater inför 2026 års Paralympics och olympiska vinterspel.

Budskapet spred glädje, kanske framför allt bland de 600 000 idrottsledare som arbetar utan ersättning för att göra Sverige till ett ännu bättre land att leva i för barn och ungdomar. Men glädjen blev kortvarig. Dagarna efter samlades de borgerliga partiernas företrädare i Stockholms stadshus tillsammans med den tidigare ärkefienden Miljöpartiet. De hade kommit överens om vilka som skulle bli borgarråd och därmed kunna kvittera ut höga ersättningar under den närmaste fyraårsperioden. De berättade att planerna på OS och Paralympics 2026 till Sverige var nedgrävda.

De har fått all information

Det nyblivna finansborgarrådet, Anna König Jerlmyr, sa att ”det saknas tydliga underlag för ett vinter-OS just nu.” En centerpartist som heter Karin Ernlund ska tydligen bli borgarråd för bl.a. kultur- och idrottsfrågor. Hon fyller i med att ”vi kan inte göra bedömningen att man kan stå som värd 2026.”

”Det saknas underlag.” Vilket kvalificerat skitprat! Jag har på mycket nära håll sett hur goda vänner i SOK:s styrelse under ett helt år har försett de politiska företrädarna i Stockholms stadshus med underlag. Dan Persson har på den här sidan i den utmärkta krönikan ”OS, en bra affär för Sverige” (9 oktober) visat upp alla de fakta som talar för en svensk OS-ansökan.

Men Stockholm har valt politiska företrädare som säger nej utan att ha fått underlag för beslutet. Varför då inte skjuta upp beslutet några månader, tills man ännu en gång har fått det underlag man redan har fått? Har de glädjerusiga nya borgarråden hört talas om den möjligheten?

Flera av de politiska partierna fullföljer nu en trist tradition av nejsägeri till OS. Låt mej berätta om förra gången. 

Stockholms Idrottsförbund, där jag var ordförande, förankrade ett positivt OS-beslut hos Stockholms kommunpolitiker. Moderaterna, Socialdemokraterna, Stockholmspartiet och Centerpartiet röstade i Stockholms kommunfullmäktige den 30 oktober 1995 för att Stockholm skulle söka OS 2004. Miljöpartiet, Folkpartiet och Vänsterpartiet var emot.

Folkpartiet motionerade redan den 28 februari 1966 till Stockholms kommunfullmäktige om att Stockholm borde söka olympiska vinterspel (!).

Stod bakom ansökan

I ett brev, som sändes bl. a till Stockholmsidrottens specialdistriktsförbund några dagar före valet i september 1991, skrev dåvarande fritidsborgarrådet Lennart Rydberg (Fp) att folkpartiet lämnat ett förslag om att Stockholm borde söka sommar-OS.

I Folkpartiets kommunala valkampanj i Stockholm 1994 förekom ofta slagordet ”Dagis istället för OS”. I valet förlorade partiet en tredjedel av sina mandat i fullmäktige.

Fram till förra veckan hade SOK:s opinionsarbete varit hyggligt framgångsrikt. Ingen enda ansvarig politiker hade trots allt stigit fram och tagit avstånd från tanken på vinter-OS i Stockholm, även om två av huvudpersonerna i gårdagens uppgörelse var tvekande, när frågan var aktuell förra gången, i början av 2016:

”Det får inte ske på bekostnad av skattebetalarna och andra viktiga åtagande. Det är brist på idrottshallar, simhallar, ishallar och ridhus. För oss är det mycket viktigare än ett arrangemang som varar bara ett par veckor.” (Liberalernas Lotta Edholm den 3 februari 2016). 

”Jag har svårt att se att Stockholm skulle vara en klockren stad för vinter-OS.” (Daniel Helldén, miljöpartist och trafikborgarråd).

Moderaternas företrädare Anna König Jerlmyr uttalades sig positivt vid den tidpunkten, även om hon betonade att partiet ännu inte hade tagit ställning. Nu säljer hon ut sin positiva tro på OS till Sverige för ett hyggligt arvode som finansborgarråd.

Reaktion ute i Sverige

När nu Lotta Edholm har sagt nej antar jag att Stockholm kommer att översköljas av idrottshallar, simhallar, ishallar och ridhus. Något sådant stod dock inte i gårdagens politiska överenskommelse.

Liberalerna och Miljöpartiet har nu funnit varandra i förhandlingarna. Hur centern hamnar bland nejsägarna är svårare att förstå. 

Så dödade fredagen den 12 oktober 2018 den nya majoriteten i Stockholm drömmarna i landets största folkrörelse. Och naturligtvis också de drömmar som finns i landet, speciellt i kommunerna runt Stockholm, i Åre, Falun och Sigulda i Lettland.

Tänker politiska företrädare ute i landet acceptera att Stockholms nya styre dödar drömmar och framtidstro i övriga delar av landet?