"Varför så idrottsfientliga politiker?"

I några krönikor har jag tagit upp hur mycket positivt idrotten ger tillbaka till samhället. Jag har rentav påstått att alltför många politiker är ”idrottsfientliga”. Deras insatser i debatten präglas av okunnighet och konsekvent undviker de frågan om varför de inte bidrar mer till ”landets tredje största ekonomiska faktor”.
Ett fåtal idrotter/platser/miljöer och klubbar gör mycket bra och levererar ändå resultat som förvånansvärt ofta är i internationell toppklass. Men ofta saknas resurser och ropet på hjälp förekommer på många platser, betonar Willy Berggren. Foto: Scanpix


Om ändå idrotten är så viktig, hur ser det stöd ut vi erbjuder idrottarna?

Utöver SOK:s insatser, finns det över huvud taget någon grund för satsning på toppelit i Sverige?

Förvånansvärt bra resultat

Ett fåtal, jag säger ett fåtal idrotter, platser/miljöer och klubbar gör mycket bra och levererar ändå resultat som förvånansvärt ofta är i internationell toppklass. Om inte, skulle vi inte ha en handfull idrottares resultat att hoppas på och emellanåt få glädjas åt. Men, detta stöd är dessvärre marginellt och omfattar få individer.

År 2011 gjordes en stor undersökning i Stockholm, ”Elitidrottarnas livsvillkor”. 54 specialidrottsförbund medverkade och inventerade hur många elitidrottare på en viss nivå som finns i Stockholms län.

När vi fått kontakt med idrottarna ställdes ett 30-tal frågor om hur deras liv ser ut. Många av deras svar är direkt nedslående. Till exempel - i snitt två timmars dagligt resande kors och tvärs mellan bostad, skola, träning och tävling, akut bostadsbrist mm. Merparten ansåg sig inte ha tränare som kunde ”erbjuda dem kompetent stöd mot deras drömmars mål”.

Utan större reaktion

Tränarna saknar oftast formell utbildning och är självlärda. De gör ofta mer än vad någon kan begära (på sin fritid) utan ersättning. Inom sju basala områden redovisade idrottarna mycket nedslående svar som motsäger möjligheterna till idrottslig framgång.

Självklart fanns också positiva svar om ex ”kompisar och bra ledare i min klubb” mm. Men, i sammantaget borde vi alla vara ytterst bekymrade om hur de har det.

Men, är det någon som reagerat? Har ni hört någonstans hur vuxenvärlden reser sig upp och säger ”nu jävlars gör vi något”. Inte, så märkligt, så märkligt.

Undersökningar bekräftar

Vi fick i alla fall veta att det finns ca 2000 elitidrottare i länet. Vi vet också att varje idrottare har i snitt ca fem kompisar inom idrotten med samma ambition och samma livsvillkor.

Andra undersökningar visar väldigt lika resultat om liknande villkor över hela Sverige. Eftersom Stockholm utgör ca 25 procent av landets idrott innebär detta ungefär 40 000 elitidrottare i vårt land som har förutsättningar som är långt, långt ifrån acceptabla för att leva ett liv där idrott och livet i övrigt håller de kvaliteter som konkurrenterna i andra länder erbjuds.

Varje 13-åring som spelar i ett lag eller representerar sin klubb strävar ju efter att bli bättre, mot perfektion, de vill lyckas och uppnå mål. Därmed tillhör även dessa och efterföljande 14-19-åringar även de vad vi kallar ”elitidrottare”. I så fall finns det bara i Stockholm uppemot 100 000 ungdomar som är ”elit”.

Ett lyxproblem?

Men, stopp ett tag! Jag har ju återkommande påstått att det finns mängder av dokument där politiker och tjänstemän skriver att de inte har som uppgift att stödja ”elitidrott”. Deras uppgift och mål är att stödja barn, ungdom och folkhälsa. Men, klackarna i backen!

Vad gör då alla dessa klubbar, ledare och tränare som verkar med och runt dessa 100 000 idrottare?

Jo, självklart är de själva fundamentet i en enorm folkhälsosatsning som pågått i 100 år och ännu fungerar relativt bra i vårt land.

Är detta ett lyxproblem? - Inte alls! Det är vad allt handlar om. Det visar på en ”floskeldiskussion” och politiska strömningar som är konstiga. Man vill inte lägga resurser på verksamheter som redan på många sätt redan idag är utmärkt organiserade (klubbarna) och i stället lägga det på områden som idag saknar organisation.

Är det tjänstemännen, politikerna m fl som personligen nu ska ut och själva leda den verksamhet man tjatar så förbannat om?

Två föredömen

Rikta stödet till det som redan fungerar så att de (klubbar, tränare och ledare) kan göra vad som behövs.

Utifrån satsningar man gör och historiskt har gjort i OS-länderna Australien och Storbritanien har man visat att det går att nå långt om man bestämmer sig.

Båda dessa länder har haft och har liknande strukturproblem som i Sverige med bostadsbrist, ungdomsarbetslöshet och en befolkning som blivit alltmer stillasittande och höga ohälsotal. Ser vi på redovisningarna efter dessa OS 2004 och OS 2012 inser man lätt att dessa nationer hade bestämt sig och gjorde både förstklassiga arrangemang, fantastiska idrottsliga satsningar, suveräna resultat och en befolkning som drogs med och berikades på många olika plan. Det går alltså om man vill!

Ingen sammanhållande

Sverige är ett av världens rikaste länder och har fantastiska tillgångar i form av natur, allemansrätt, stark idrottslig historia, folkrörelser som kan sätta fart på befolkningen mm. Vi har dessutom en stark tradition av att arrangera stora spel och tävlingar. Vi har ett systematiskt tänkande och är bra på att samarbeta när det behövs.

Idag finns inget sammanhållande ”kitt” mellan tillgång till vardagliga idrottsanläggningar, familjernas motionsvanor, skolornas fd goda idrottsämne (nedskuret till minimalt utrymme), idrottsföreningarna, lokala idrottsklasser, idrottsgymnasier, RF och SOK.

Likt annat i samhället drar alla åt olika håll. Tänk er att vara den där unge mannan/kvinnan som upptäckt sig ha talang för att bli riktigt, riktigt bra inom idrott. Hur ser denna persons ”resa” ut? - Oj, oj, oj… Den blir garanterat jobbig. Här finns inget sammanlänkande över huvud taget.

Mer slumpen som avgör

I bästa fall hamnar han/hon hos en bra idrottslärare, en god tränare/ledare, en bra och mogen idrottsklubb, ett bra kommunalt tänk, en idrottsklass eller idrottsgymnasium. Dessa miljöer är väldigt sällsynta.

Men, vardagen blir jobbig även om mamma och pappa ställer upp så mycket de kan. Undersökningar visar ett en ”vanlig” tonåring har ca 15 vuxna omkring sig som drar och tycker om denna tonåring. Ofta pratar inte dessa vuxna med varandra. En 22-årig toppidrottare har 30-35 vuxna som drar åt alla håll (föräldrar, pojk/flickvän, lärare, tränare, ledare, förbundsledning och andra personer).

Att vara ”elit” idag ses i förvånansvärt nog i många sammanhang som något negativt, i alla fall om det gäller idrott. Undantaget är när vi bänkar oss på arenan eller framför TV:s vinterstudion och stora mästerskap.

"Pladderord" återkommer

Då är vi alla nationalister och bär fram våra hjältar. Förmodligen tas segrarna emot med fanfarer och stora ord vid hemkomsten. Men, sen är det måndag igen och vardagens brister framträder väldigt tydligt.

Läs kommunala handlingsplaner, se och hör TV och radiodebatter, prata med tjänstemän i förvaltningar. De har ett återkommande antal ”pladderord” – mantran som idag rinner fram likt ärtor som rullar ut över ett golv.

Det är verkligen inget fel på orden  (integration, jämställdhet, miljö, folkhälsa, barn och ungdom mm) men när varje försök till att skapa bättre villkor för den som redan har ”dubbla karriärer”, idrott och studier eller arbete och studier, möts man av ord, ord, ord som får den unge idrottarens behov att drunkna i ”sirap”.

Idrotten, Sveriges tredje största ekonomiska faktor! Låt det äntligen synas där resurser behövs! Ta fram en nationell samsyn som äntligen godkänner, betonar vikten av och styr resurser till ett verkligt stöd till alla de idrottare i vårt land som vill något mer än bara motionera bort sidfläsket. Detta är folkhälsa i handling.

Kan sedan RF, SOK, våra specialidrottsförbund och klubbar få de resurser de behöver kan vi nå höga mål inom en livstid som är vår egen.

Krönikör

Willy Berggren

Har varit verksam inom Stockholmsidrotten i 40 år. Han har haft skiftande roller, från elitränare till ordförande, och han har genomfört hundratals arrangemang från början till slut med Midnattsloppet som det kanske största.

Jonas Bergqvist, Sveriges näst meste landslagsman i ishockey genom tiderna, engagerar sig i idrotten där han bor och är deltagare i gruppen Elit och evenemang inom ramen för projektet Halmstad Idrottsstaden. 

2 750 atleter från 50 länder, 100 000 människor ute på gatorna – och en ökad turistekonomsk omsättning på drygt 40 miljoner kronor. Ironman växer i betydelse för Kalmar kommun.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Trots att Sverige har nästan lika många kvinnliga idrottsutövare som manliga går åtta av tio sponsorkronor till män. Det måste vi ändra på, anser Niklas Birgetz, vd i Sponsrings & Eventföreningen som dock ser ljuset i tunneln.

Trots att Charlotte Kalla tog tre medaljer vid längd-VM i Lahtis i vintras blev hon utan bonuspengar från Svenska Skidförbundet. Orsak: Kalla valde att stå utanför landslagets träningsgrupp under försäsongen 2016.

I helgen är världens populäraste fotbollsliga tillbaka.  Mtg satsar rejält. Viasat Sport Premium HD och Viaplay blir huvudkanaler för en Premier League-satsning. Första omgången sammanfaller även med premiären av TV3:s nya eftermiddagsmagasin Sportlördag som sänder Chelseas första steg mot ett eventuellt titelförsvar.

 

Förra sommaren blev fransmannen Paul Pogba fotbollshistoriens dyraste fotbollsspelare när han såldes från Juventus till Manchester United för drygt 1 miljard kronor. Men nu överträffas övergångsrekordet, därtill med kraftig marginal,