I särklass
”Giv åt Stå(h)l en penning även”
Det är dags igen.
Årets bragdmedaljörer skall utses (tisdag 5 december) och (i huvudsak) en massa f d belönade skall sammanträda för att utse vinnaren. Juryns sammansättning kan man alltid diskutera och kommer den till en annan slutsats än att Daniel Ståhl skall ha priset så kommer jag att göra det.
Det var ett av svensk idrotts mest magiska och laddade ögonblick vi fick uppleva från Budapest den 21 augusti - och med den mäktige Ståhl i huvudrollen.
Men Ståhl, säger någon, han måste väl ha fått Bragdguldet förut? Och det skall ju något alldeles extra till för att få medaljen en andra gång. Man skall stå i fullständig särklass.
Nej, världens bäste diskuskastare de senaste åren har förbigåtts hittills. Han vann VM-guld i Doha 2019 och OS-guld 2020 (genomfördes 2021) och ni tänker naturligtvis att, ”jo, det är klart, han har ju haft Armand Duplantis, den överjordiske, att tävla mot, men det var orienteraren Tove Alexandersson och hopplandslaget som blåste Ståhl på konfekten.
Inte ens Corona kunde stoppa Armando
2020 kommer för all framtid att bli ihågkommet som Coronas år. Året då vi skulle hålla avstånd.
Stavhoppsfenomenet Armand Duplantis tog Folkhälsomyndigheten på orden, långt innan påbudet, och höjde sig över alla andra i hela världen och någon mera given bragdmedaljör har väl aldrig funnits.
Ja, han förekom pandemin, han flög över sin ribba, klarade den med vederbörligt coronaavstånd innan vi ens visste hur året skulle bli.
Och när det nu var förbjudet att träffas i större grupper behövde den fjorton edsvurna i Svenska Dagbladets bragdjury passande nog inte ens mötas. Det var så givet. Mondo större, högre, bättre än allt och alla.
