Ja, han förekom pandemin, han flög över sin ribba, klarade den med vederbörligt coronaavstånd innan vi ens visste hur året skulle bli.

Och när det nu var förbjudet att träffas i större grupper behövde den fjorton edsvurna i Svenska Dagbladets bragdjury passande nog inte ens mötas. Det var så givet. Mondo större, högre, bättre än allt och alla.

Ett år som detta har måhända de allra största bragderna utförts bland dem som haft att hantera konsekvenserna av denna svårbesegrade motståndare som föddes någonstans på en djurmarknad i Kina. För dem som har idrotten som yrke och huvudsysselsättning har villkoren varit orättvisa. Inställda världsevenemang och mästerskap, paus i ligorna, smittan nyckfull och ojämnt fördelad, karantäner och förbud, borde rimligen ha gjort det omöjligt att värdera idrottsprestationer mot varandra. Svårt i vanliga fall, omöjligt i år.

En makalös vecka

Men vi behöver inte gräva ner oss i det. Armand Duplantis flög den 8 februari i polska Torun över 6.17 och slog fransmannen Renaud Lavillenies världsrekord i stavhopp. En vecka senare gled han över 6.18 vid en gala i Glasgow. Han var högt över ribban i sitt första försök. Två osannolika prestationer som gjorde att vi redan då kunde utropa honom som Årets bragdman, han skulle bli Sveriges största guldhopp vid OS i Tokyo. Men det blev inget OS.

Så när bragderna utfördes var allt som vanligt. Säsongen hade ännu inte kommit igång och coronan var ännu bara en hyggligt god mexikansk öl.

Därför var det helt rätt av Svenska Dagbladet att utse en bragdmedaljör också i år. Ingen hade haft en chans att mäta sig med hans bragder även om året fortskridit som ett helt vanligt år.

Numera görs ingen skillnad mellan prestationer ute och inne när det gäller stavhopp. Men för att markera sin totala dominans förpassade den unge svensk-amerikanen också ikonen Sergej Bubkas utomhusnotering 6.14 till historien. Han ville vara bäst också utomhus. 

Det behövs varken diskussion eller jämförelser. Bäst i världen genom alla tider. Och ännu bara i början av sin karriär. Låt vara att han hoppat stav hemma i sin trädgård i Lousiana ända sedan han börjat gå.

Hela livet förändrades

Under tio tävlingar under 2020 hoppade han fjorton gånger över drömgränsen sex meter och idag rankas han som den störste av alla friidrottare i världen, alla grenar inräknade.

Han blev med sin drömhopp i februari i ett huj världsfriidrottens stora fixstjärna. Efter Usain Bolts reträtt från scenljuset behövdes sannerligen en extraordinär artist och när den Malmöbaserade stjärnagenten Daniel Wessfeldt fick göra klart för familjen vilka välfyllda kassaskåp han nu kunde få nycklarna till, blev inte längre vettigt att knega vidare på amatörnivå i den amerikanska collegeidrotten, nu var han ett superproffs som kunde få betalt för segrar och resultat utöver det vanliga.

Två gigantiska prestationer på ”månlandarnivå” förvandlade honom från en elev med skolpeng till en supertstjärna som jätteföretag står i kö för att skriva guldkontrakt med i mångmiljonklassen. Idag är han världsfriidrottens bäst betalda stjärna. Han står först på listan över dem som inbjuds, han får startpengar, prispengar och sponsorsbonusar som ligger långt högre än alla andras. Hela hans liv har förändrats totalt.

Lika styv som stavarna

Sedan han vann sin första stora seniortitel, EM i Berlin 2018, har utvecklingen gått spikrakt uppåt. Han har blivit starkare, snabbare, smartare. Och i takt med att han själv blivit styvare har stavarna också blivit det. Den förfinade tekniken, styrkan och snabbhet ger honom möjlighet att avvända svårhanterligare redskap. 

Han har förebyggt och förfinat detaljerna och delmomenten i denna oerhört komplicerade sport, friidrottens i särklass svåraste gren, så att när allt går i lås ser det så enkelt ut, han bara släpper staven och skjuts iväg på en himlafärd, en exklusiv belöning för sin noggrannhet och sin harmoniska följd av väl sammansatta klättersteg. Det är där det mästerliga visar sig; när man får allt det komplicerade att till slut se ut som enkel automatik. 

Jag har skrivit krönikor om bragdguldet i uppåt femtio år. Detta är första gången jag medvetet inte nämner några konkurrenter, inte för någon diskussion om vem som borde belönas. Denna krönika är skriven, på den tvärsäkres vis, dagen innan Svenska 

Dagbladets jurymedlemmar insåg samma sak som jag: det var givet på förhand. Armand Duplantis vann ännu en tävling som inte ens coronan kunde förstöra.