Men Ståhl, säger någon, han måste väl ha fått Bragdguldet förut? Och det skall ju något alldeles extra till för att få medaljen en andra gång. Man skall stå i fullständig särklass.

Nej, världens bäste diskuskastare de senaste åren har förbigåtts hittills. Han vann VM-guld i Doha 2019 och OS-guld 2020 (genomfördes 2021) och ni tänker naturligtvis att, ”jo, det är klart, han har ju haft Armand Duplantis, den överjordiske, att tävla mot, men det var orienteraren Tove Alexandersson och hopplandslaget som blåste Ståhl på konfekten.

Därför säger jag, med Runeberg: ”Giv åt Ståhl en penning även.”.

Den perfekta bragden

Duplantis fick bragdguldet 2020, det årets OS (Tokyo) sköts fram till 2021. Med Ståhl som vinnare. Den här gången finns det - trots en rad fina svenska prestation och närmare hundra pallplatser i internationella mästerskap - ingen  möjlighet att förbigå Ståhl.

Diskustävlingen i den ungerska huvudstaden i somras hade allt. Det var ett drama av närmast klassiska, grekiska proportion (diskussporten har ju för övrigt funnits med sedan de första olympiska spelen 1898) med två stora, starka huvudrollsinnehavare, svenske Ståhl och slovenen Kristjan Ceh.

Ceh var av många nämnd som den klara favoriten men när det bara var en omgång var ledde Ståhl, det såg ut som han hade greppet om tävlingen, det skulle kunna bli ett andra VM-guld. Så, i sitt sista försök, övertog Ceh ledningen med ett kast på 70.02 och jag minns så väl hur jag iakttog Daniel när han såg vad som hände och förstod vad som krävdes. Så skärpt, så innesluten i sig själv, så totalt neutral och avspänd i sitt ansikte hade vi aldrig sett honom när han torkade sin diskus, bollade lätt med den, hur han stängde ute hela världen, knöt ihop sina nerver, eller bara ignorerade dem, fick kroppen och själen och hjärtat och hela muskelpaketet att samstämmigt bara sjunga ut allt vad de tillsammans, i ett lyckligt ögonblick skulle kunna åstadkomma. 

Ett drama i en replik

Han såg så trygg ut, han var ju redan både olympisk vinnare och världsmästare, ett silver var väl inte så illa men det vi såg var en mästare ute på sitt absolut svåraste uppdrag, det vi fick bevittna var idrottens fulländade drama, koncentrerat till några sekunder, en perfekt koreograferad ringdans, en teaterföreställnings hela dramaturgi nerkortad till en enda förlösande och oförglömlig replik. Rivalernas obönhörliga duell avslutad med ett dödande svärdshugg. 

Mätsystemet noterade: 71.46. Det längsta kastet i hela VM-historien (40 år gammal). Ett mentalt och fysiskt mästerverk utfört på några sekunder, noterat i fyra odiskutabla siffror. 7146. 

Så när alla andra prestationer skall jämföras, när bragder skall vägas mot varandra, prestationerna bedömas så är det detta som skall tillfogas; det Ståhl gjorde var att uppfylla bragdmedaljens gamla statuter till punkt och pricka. Ni vet ”svårt och vanskligt läge” och allt det där. Det blir aldrig svårare än så här. 

Det vore omänskligt om inte detta in i minsta detalj genomförda bragdmoment skulle få den belöning det förtjänar.

Detta var BRAGDEN med alla dess ingredienser så som de preciseras i föreskrifterna. En uppvisning i ett komplext samspel mellan allt det som krävs för att ett historiskt och oförglömligt idrottsögonblick skall ristas in allas våra minnen. Mäktigt, vackert, nästan ofattbart.

Alla statuter uppfyllda

Armand Duplantis slog två världsrekord och vann ett VM-guld och vi har längre inte några ord kvar för att beskriva hans storhet, hans totala överlägsenhet och hans position som den bäste genom alla tider i den svåraste av alla friidrottens grenar. Men han har, som sagt, fått sin bragdmedalj, och det skall till speciella omständigheter eller extraordinär särklass (och kanske svagare konkurrens) för att han skall få det en andra gång. Särklassig är han. Han saknar nästan motstånd. Men när det där avgörande bragdmomentet också läggs till är det lätt, ja, självklart att inse att han inte räcker till mot Ståhl. Den svenska idrottens bragdhistoria skulle, framgent, i ett historiskt perspektiv se mycket märklig ut om detta magiska ögonblick, med alla statuter uppfyllda, skulle saknas.

Sarah Sjöström är ett ständigt pågående unikum i svensk idrott, alltid aktuell i alla diskussioner inför utmärkelser, men hon har diskvalificerat sig själv (två bragdguld) genom sin suveränitet under lång tid.

Det finns skidåkare, skidskyttar, skicrossåkare (Sandra Näslund) och några till att nämna av ren respekt och artighet, men i mina ögon har bragdjuryn ett lätt val i år.

Som sagt: ”Giv åt Ståhl en penning även”.