Nina Fischer
Nilla Fischer var majestätisk
Idrottsgalor är alltid förbryllande.
När man, som jag, varit där en massa gånger har man möjligen en förlåtande attityd. På plats och med lite vin i västen är det en hyggligt, mysig personalfest, men som rak och pliktskyldigt granskad underhållning på bästa sändningstid får den inga höga betyg.
Dessutom; varför skall landslaget och damerna ha en gala för sig, Allsvenskan en alldeles egen om en vecka. Obegripligt!
Slå ihop påsarna till en!
För nog är det lite komiskt. Allsvenskan är grundbulten i hela verksamheten. Den står i fokus hela året, den är loket som drar hela ruljansen och mest folk, får massiv publicitet, engagerar flest; den lämnas därhän. Eller rättare sagt till C More, kanalen med de allsvenska TV-rättigheterna, som om en vecka har någon sorts egen hyllning av de bästa i den inhemska herrfotbollen. Där har dessutom valda delar av den svenska sportjournalistkåren satt sig som gisslan i juryerna, oförmögna att granska och kritisera valen.