Publiken
När applåderna tystnar...
Att döma av rubriken kan man tro att det här handlar om när elitidrottare lägger av, men nej, det här handlar om stämningen på arenan. För i dagens moderna samhälle är det faktiskt viktigare att tala om att man är på plats än att faktiskt vara där.
Kolla bilden. Den är från Bauhausgalan i somras. Mondo Duplantis hoppar nytt stadionrekord. Man kan förstås förundras över att det är bara jag som har kameran riktad mot något annat än Mondo, ribban och stavhoppsbädden. Vad är det för fel på mig egentligen?
Men som friidrottsregissör/event presentation manager (dock inte under Bauhausgalan) ser jag ett förändrat beteende hos publiken. Med början för drygt tio år sedan har publiken på våra stora (friidrotts)event i allt större utsträckning slutat att applådera, i alla fall under de största, häftigaste och i förväg påannonserade som de mest minnesvärda ögonblicken.
Högklassigt, men var är publiken?
Det är handbollsfeber igen.
Det brukar bli det när ett svenskt landslag har framgång och presenterar attraktiva karaktärer som sticker ut och avgör matcher.
Det har varit så sedan en man vid namn Bengt Johansson basade över ett lag där Per Carlén och Magnus Wieslander och Magnus Andersson och Ola Lindgren och allt vad de hette tog världen med storm och vann allt utom det olympiska guldet.
Benga-Johan kallade vi honom, han uppfann en massa roliga kodord till spelvarianter och nästan hela Sverige lärde sig att säga ”görk-börk” med lite Halmstaddialekt.
Det var en tjusig tid. Så många skarpa profiler, en del utnämnda till Världens bäste i sin specialitet. Staffan Olssons långa hår svepte med i de överraskande passningsvindarna som kunde vända tvärt och Pierre Thorsson från Linköping satte en underlig skruv på bollen som gjorde målvakterna alldeles snurriga i bollen.
