Benga-Johan kallade vi honom, han uppfann en massa roliga kodord till spelvarianter och nästan hela Sverige lärde sig att säga ”görk-börk” med lite Halmstaddialekt.

Det var en tjusig tid. Så många skarpa profiler, en del utnämnda till Världens bäste i sin specialitet. Staffan Olssons långa hår svepte med i de överraskande passningsvindarna som kunde vända tvärt och Pierre Thorsson från Linköping satte en underlig skruv på bollen som gjorde målvakterna alldeles snurriga i bollen.

Jag vill inte säga att vi är där - kan inte påstå att vi är lika bra som när Magnus Andersson (också från Linköping) var som bäst och utnämndes till världens bäste handbollsspelare - men lite Benga-Boys-light kan vi väl sträcka oss till.

Då blir det fina tittarsiffror, högt tryck och publikresor till VM.

Men var finns trycket och publiken i vanliga fall?

Trötta akademiker

För mig är fotbollen över allt annat stående i sportväg, men jag har också charmats av handboll och följde bl a Saab i Linköping till flera SM-guld (1968, 1973, 1974), den enda sport av elitkaraktär som Linköping kunde uppvisa på den tiden, fotboll och ishockey svårt eftersatta. Det var då en viss Björn Andersson (jag döpte honom till Lurch efter en figur i TV-serien Familjen Adams), den snällaste av de snälla, stor som ett höghus, ångade fram som en bulldozer i svenska handbollshallar. 

Så när jag kom till Skåne (Sydsvenskan 1989) var jag förstås lite spänd på hur det kunde se ut i de riktiga handbollsstäderna - Lund och Ystad. Där fanns den verkliga handbollskulturen, fick jag lära mig - det var som bandyn i Edsbyn - och alla ungar hade en handboll att leka med.

Så jag åkte till Lund snart nog men fann bara en massa halvtrötta akademiker som satt dödstysta och oengagerade i publiken. Det var hetare i Ystad men jag undrade ändå; var är publiken, var är det stora handbollsintresset, var är engagemanget och de häftiga arrangemangen.

Det är möjligen bättre nu men det slår mig ändå; handbollskärleken är enkelriktad; den träffar bara landslaget.

Klubblagshandbollen drabbas av svikande publik, sjunkande status och alla profilerna utflugna ur landet.

Det finns inte ens pengar att tjäna på att fostra upp duktiga spelare och sälja dem utomlands. Det handlar vanligtvis om några hundratusen och det bygger man inte en ny handbollskultur av.

Det finns nästan hundra svenska spelare utomlands. I dagens VM-lag är det väl bara Kim Andersson som just nu har en svensk klubbadress (Ystad). De flesta finns i Tyskland, några i Frankrike, någon i Ungern.

Publiksporten???

Jag läser på Svenska Handbollförbundets hemsida rubriken: HANDBOLLEN ÄR PUBLIKSPORTEN!

Det är möjligt - men publiken har inte riktigt fattat det.

Svensk elithandboll idag har ett publiksnitt på 1500. Damerna strax över 500.

Det är ju rent uselt.

Och det går inte bara att förklara med att stjärnspelare flyttat utomlands för bättre löner, billigare boende, gratis bilar. Damerna behöver inte åka längre än till Danmark för att fördubbla sina ekonomiska villkor.

Skåne dominerar totalt svensk handboll med fem lag i Elitserien och Kristianstad står i en klass för sig. De senaste åren spelmässigt med Ola Lindgren som tränare men främst publikt. Just nu - när ligan har speluppehåll för VM - har Kristianstad ett snitt på 4228 åskådare. Tack vare intensivt jobb, stark marknadsföring och ett väl inplanterat allmänt stöd. Visst, det är lättare för lag i städer utan konkurrens av hockey och fotboll på elitnivå, men vad har man som konkurrerar i Lund, Ystad, Alingsås, Eskilstuna (nej, jag räknar inte det där ”konstgjorda fotbollslaget”). Här finns mycket jobb att göra.

Så här ser publikligan ut just nu(hemmasnitt): Kristianstad 4228, Eskilstuna 1997, Skövde 1928, Alingsås 1596, Ystad IF 1592, Lugi 1467, Ystad HK 1129, Redbergslid 1086, Malmö 1047, Karlskrona 995, Hammarby 954, Önnered 606, AIK 412.

1455 åskådare i snitt på svensk elithandboll. Det är ju ynkligt av en sport som från högsta ort rubricerar sig ”Publiksporten”.

Slåss med hockeyn

Så här har handbollssiffrorna sett ut, de kanske har varit bättre någon gång, men varför har handbollen aldrig gjort något riktigt försök att slåss med ishockeyn om publiksiffrorna? Jo, jag vet, sporthallarna har varit mycket mindre än hockeyladorna, men nu när det byggs arenor  borde väl handbollen också kunna få väggarna att bågna. De fyller inte ens sina små sporthallar.

Det är inget drag att tala om ens i städer som länge gått under epitetet Handbollsfäste.

Jag har ingen lösning. Jag bara väcker frågan.

Varför bryr vi oss inte om handbollen till vardags? En jämn match med en målvaktsprofil som Palicka som sprattlar och fäller avgörandet är ju väl så dramatisk och underhållande som en hockeymatch.

Varför misslyckas så många s k handbollsstäder med att verkligen bli medborgarnas angelägenhet.

Varför når landslagets PR-kraft inte ut i klubbarna?

1455 i publiksnitt. Det är mer än uselt för ett land som fött så många skickliga handbollspelare, t ex de som just nu visar upp sig under ett VM i Danmark.