trygg miljö
Tystnadskulturen finns även i svensk idrott
I förra veckan släppte RF rapporten ”Från policy till praktik – mot sexuella övergrepp inom idrotten”. Den välskrivna rapporten av Susanne Johansson, Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH är en oroväckande läsning eftersom den beskriver de kända kränkningarna som toppen på ett isberg och påtalar dessutom att idrottsrörelsen inte förmår att agera hela vägen. Det senare eftersom det finns en utbredd tystnadskultur inom svensk idrott där man inte vill uppmärksamma de sexuella övergrepp som sker.
Oavsett vad tystnadskulturen beror på – vänskapsband, ovilja eller oförmåga att ta sig an problemen, beroendet av ideella tränare, så är flatheten som svensk idrott påvisar oroväckande och alarmerande. Om svensk idrott på alla nivåer och i alla idrotter inte på allvar accepterar att problem finns och styr upp arbetet, så kommer privata alternativ med tydligare ramar och direktiv snabbt vinna mark. Vilken förälder är vill leva med en osäkerhet i vilken miljö man lämnar sina barn?
Författarbild:
