Oavsett vad tystnadskulturen beror på – vänskapsband, ovilja eller oförmåga att ta sig an problemen, beroendet av ideella tränare, så är flatheten som svensk idrott påvisar oroväckande och alarmerande. Om svensk idrott på alla nivåer och i alla idrotter inte på allvar accepterar att problem finns och styr upp arbetet, så kommer privata alternativ med tydligare ramar och direktiv snabbt vinna mark. Vilken förälder är vill leva med en osäkerhet i vilken miljö man lämnar sina barn? 

rädsla eller oförmåga

Det är ingen inom idrotten som inte ser med förfäran på övergrepp, men rapporten vittnar om att bland flera SF och i klubbar finns en rädsla eller oförmåga att ta sig an och prioritera arbetet med trygga idrottsmiljöer. Man upplever det är skamfullt och besvärande att behöva stå ut med den massmediala press som både Gymnastikförbundet och Konståkningsförbundet fått stå ut med i samband med problemen i respektive förbund uppmärksammats och utredds. Därför vill man helst blunda för att problem finns.

Dessutom beskriver rapporten att det finns oro att om kraven på de ideella blir för hårda, många och krångliga blir det ännu svårare (än vad det redan är) att engagera dem. Något som man som förälder blir orolig av att läsa. Att acceptera risk för övergrepp för att inte tappa någon ideell ledare, även om hen varit central för verksamheten i 20-år, är oroande.

Att enögt prioritera resultatbaserade idrottsverksamhet gör att man inte ser till att det finns strukturer och metoder för att mot arbeta övergrepp – med motiveringen tids- och resursbrist håller inte.  Både förbund och föreningar måste acceptera, hur motbjudande det än må vara, att den egna verksamheten inte är fredad.

Kommer särskild analys

När vi köper tjänster väljer vi gärna bort aktörer som har tvivelaktiga arbetsförhållanden eller agerar tveksamt. Samma krav är naturliga från alla intressenter – kommuner, föräldrar, aktiva och sponsorer.

Den 15:e april kommer Centrum för idrottsforskning (CIF) till regeringen lämna en särskild analys kring hur idrotten arbetar för att förhindra kränkningar mot barn. Om CIF kommer till samma slutsatser som RFs rapport, så kommer idrotten behöva förändra sitt sätt att arbeta för att kunna äska en ökning av statsbidragen framöver. 

Naturligtvis är det svårt för ett specialförbund att nå ut till alla föreningar, men det krävs även om det är svårt. Det obekväma och det jobbiga får inte åsidosätta ett proaktivt ledarskap från styrelser inom idrotten. Vi måste på samma sätt som H&M och IKEA arbetar på att garantera ett det inte finns barnarbete i deras leverantörskedjor, se till att det inte bedrivs föreningsbaserad idrottsverksamhet eller förbundskopplad verksamhet som medför att aktiva för illa. 

Betydelsen och intensiteten av arbetet får inte minska bara för att ingen ser det som görs. Isen under ytan på isberget är för stort. På nästa årsmöte i förening och förbund ställ frågan hur man arbetar för att skapa trygga miljöer, visa att medlemmar bryr sig.

Kankommersiella aktörer ta över

Internationell uppmärksammas otrygga miljöer i många idrotter. Gymnastiken i USA dokumenteras i den skrämmande Netflix-dokumentären Athlete A, som visar på systematiska övergrepp där amerikanska gymnastikförbundet av rädsla för att tappa sponsorer inte agerar på vittnesmål från gymnaster och föräldrar. 

Som ledare, aktiv eller tränare i förening eller förbund så är det vårt gemensamma ansvar att verka för trygga miljöer. Det första steget är att förstå att problemet finns. Gör inte den föreningsdrivna idrotten detta så kommer det snart finnas kommersiella alternativ som bättre kommer garantera trygga idrottsmiljöer. Det har inte föreningsbaserad idrott råd med.

Länk till rapporten