OS Tomt ochtyst
Från fullt pådrag till total tystnad
Det kan inte hjälpas. Men visst har det smugit sig in en tomhet i livet. Ett "aprés OS", eller kanske mer en "post OS".
Inte för att jag satt klistrad framför TV och radio under varje sändning och tävling. Men jag visste att tävlingarna fanns. Och framförallt. Jag kunde prata med alla mina icke idrottsintresserade vänner om OS, och de fattade plötsligt känslan. Varför idrott är både himmel och helvete.
För mig lever himmels-känslan kvar mycket längre än den motsatta. Varför gräva ner sig och gräma sig över förluster, idiotiska domare, korkade felbeslut, när man istället kan fortsätta känna glädjen över oväntade segrar, över idrottare som gjort det extra, och förstås över en Sjöström och en Duplantis.
Först till ett snöre
För mig är OS så mycket mer än idrott, att vinna eller som det stod i den gamla ABC-boken "att komma först till ett fånigt litet snöre".
