Koltrasten hade sjungit precis hela da´n. Kvittrande och glatt; det var nästa som att höra hur Emil Forsberg spelar fotboll. Lekande lätt, smittande och charmerande. Men plötsligt, när klockan visade på 120 minuter och vi hade börjat fundera på vilka trötta ben som skulle försöka fösa in fem straffar - då tystnade koltrasten. Tvärt. Kanske hörde den vår besvikelses skrik rakt ut sommarskogen. Men, va faen. När Sverige plötsligt hade ett spel, när Emil Forsberg spelade sin unika variant av fotboll, bättre än kanske någonsin tidigare. Till slut var det näsan honom vi tyckte mest synd om när Ukrainas Dovbyk släckte lyset.