Därför är politiker rädda

Många politiker verkar lida av beröringsskräck. Antingen känner de en rädsla för att göra fel eller annars har de en brist på vilja att ta tag i något som är jobbigt. Det får idrotten och du i det dagliga livet lida av.
Socialdemokraternas Stefan Löfven och moderaternas Fredrik Reinfeldt efter en av många partiledardebatter i SVT. Två politiker som bildar skola för många andra vd det gäler uppträdandet och förmågan att hålla fast vid en linje. Foto: Maja Suslin, TT

 

Vad kännetecknar en bra politiker? Som första tanke ligger nära till hands att det är någon som tycker likadant som jag själv. Ganska logiskt och naturligt – det är förmodligen därför vi röstar på ett visst parti eller kryssar en särskild politiker: han eller hon delar mina värderingar. Eller åtminstone mina åsikter på ett visst område.

Inte bara anpassar sig

Under drygt nio år som ordförande för Riksidrottsförbundet har jag haft förmånen, och ibland det föga nöjet, att följa det politiska arbetet inom de områden som närmast påverkar idrottsrörelsen – och det är fler politikområden än man kanske först tror. Själv har jag aldrig haft ett partipolitiskt engagemang så givetvis är det lätt att stå vid sidan om och ha synpunkter, men jag tror mig ändå ha en viss förståelse för dynamik och mekanismer.

Utifrån uppdraget är det angeläget både för mig personligen och för RF att ingen ska tveka på min agenda, eller var min lojalitet ligger: hos idrottsrörelsen och ingen annanstans. Jag har mött många politiska företrädare från olika partier som jag respekterar och beundrar, även om jag inte alltid sympatiserar med deras värderingar eller åsikter.

Det handlar om politiker som drivs av en tydlig och långsiktig idé, av en vilja att åstadkomma något och som är beredd att jobba för detta även när det innebär att inte alltid stryka ”väljarna” medhårs i alla lägen. 

För övrigt irriterar det mig att kallas väljare. Väljare är jag vart fjärde år, däremellan vill jag bli betraktad som medborgare.

Pågår en maktförskjutning

Tyvärr har jag också mött politiska företrädare som inte tycks stå för någonting – och vad värre är, inte heller verkar vilja åstadkomma något bestående att lämna efter sig. Den som fått ett förtroendeuppdrag, gäller mig själv också, representerar inte sig själv utan företräder andra – och det ställer krav.

Det pågår en glidande maktförskjutning från våra folkvalda politiker, till myndigheter. Detta behöver vi diskutera ur ett allmänt samhällsperspektiv. RF har de senaste åren märkt vad vi kallar en värdeglidning, som i praktiken innebär att flera myndigheter inte längre skiljer på föreningar och företag (mer om detta i en kommande krönika)). 

När vi påtalar konkreta exempel av detta ganska nya fenomen får vi olika reaktioner. Några plockar upp frågorna, tar dem på allvar och sätter sig in i dem - och för förhoppningsvis en dialog med ansvariga statsråd eller berörda myndigheter. Andra svarar med kommentaren ”ni vill väl inte att vi ska ägna oss åt ministerstyre?”.

Nej, vi vill inte att något statsråd ska ägna sig åt ministerstyre. Att värna den svenska ordningen där myndighetsutövande inte får präglas av godtycke är en grundbult för en ickekorrupt stat. Men det kan knappast innebära att ingen styrning alls får ske. 

Rädda för att det kan bli jobbigt

Så här står det på regeringens hemsida: ”Det är myndigheterna som ska tillämpa de lagar och utföra den verksamhet som riksdag och regering har beslutat om.” Det innebär att styra genom riktlinjer och instruktioner, men att aldrig gå in i specifika frågor.

Mera från hemsidan: ”Regeringens kollektiva beslutsfattande och förbudet mot direktiv till myndigheter i enskilda ärenden är uttryck för vad som i dagligt tal brukar kallas förbud mot ministerstyre.” Myndigheterna hämtar trots allt inte sitt uppdrag från någon annanstans än riksdag och regering – och då borde det vara rimligt att det är den politiska viljan därifrån som styr. Och stämmer tolkningen av gällande lagstiftning i någon fråga inte överens med vad som var Riksdagens avsikt med just den lagen – ja, då måste lagstiftningen i så fall förtydligas.

Varför tar jag upp det här i en krönika om idrotten? Jo, för att ta upp en fråga som bekymrar mig lika mycket som samhällsmedborgare som den gör som idrottsledare. Jag tycker mig notera näst intill en beröringsskräck när det gäller att stå upp för en politisk vilja gentemot myndigheterna, förmodligen sprungen ur en rädsla att göra fel. Eller möjligen en brist på vilja att ta tag i något som är jobbigt. 

Måste finnas modiga företrädare

Visst, jag generaliserar,– men jag har sett tillräckligt mycket av den varan för att jag ska tycka att saken är värd att skriva om. 

Att våra folkvalda politiker fått uppdraget att företräda oss medborgare innebär ett stort ansvar för dem – men det fråntar inte heller oss andra från ansvar. Därför behöver den här utvecklingen diskuteras.

I dagens ganska tuffa medieklimat och uppenbara risk att hånas av allehanda tyckare, såväl verkliga personer (låt vara på behörigt avstånd genom TV, radio eller tidning), som ansiktslösa, fega och oförskämda ”hatare” i kommentatorsfälten är det lätt att förstå att det är tufft att vara politiker. Samtidigt blir det ännu viktigare med modiga demokratins företrädare.

Bättre att vara långsiktig

Vad ska vi då göra? Vikten av att vi företrädare för organisationer och intressen, journalister och krönikörer – och inte minst ”vanliga medborgare” – tar vårt ansvar och på allvar sätter oss in i de frågor vi har friheten att ha synpunkter på kan inte nog understrykas. Att vi inte tar första bästa chans att hoppa på politiska företrädare så fort de inte tycker ”rätt”, eller råkar göra minsta fel – det är ett personligt ansvar för var och en av oss att ta.

Att leva i ett land med den yttrandefrihet vi tar för given är en rättighet – men det innebär definitivt också en skyldighet.

Kanske är det så att den bästa politikern inte alltid är den som för tillfället uttalar det jag vill höra (särskilt tänkvärt ett valår som detta). Kanske är den bästa politikern han eller hon som har en långsiktig idé och riktning, som vill åstadkomma något och är beredd att stå upp för det – även om det inte passar min uppfattning där och då… 

Karin Mattsson-Weijber

Olof (inte verifierad)

lör, 2014-08-23 14:40

1. Veka politiker

Bra skrivet. Vi ska inte styras av myndigheter och till viss del av media utan av de som fått vårt förtroende i allmänna val att som riksdagsledamöter företräda oss och utse regeringsbildare. Vi bör nog nu i större utsträckning använda oss av möjligheten att stryka namn på valsedlarna och kanske också verka för en minskning av antalet riksdagsledamöter till förmån för en kompetenshöjning.

Anne Halldin (inte verifierad)

tis, 2014-09-09 16:13

2. Därför är vi rädda

Att vi fått en värdeglidning och maktförskjutning i Sverige har väl det stora flertalet märkt. För ställer man en fråga till det offentliga får man inget svar för det är olämpligt eller så får man en verksamhets- eller uppdragsbeskrivning som markerar att man vänt sig till fel instans med sin fråga. Och att samtala om saken är det inte tal om. Det är för djuplodande. Så vi håller oss till säkra diskussionsämnen för att inte bli kritiserade och attackerade. Och därför har vi fått det vi förtjänar, vi som värdesätter trender men inte demokrati. Och det ord som närmast beskriver det vi åstadkommit blir anarki, självstyre i bemärkelsen alla gör som de själv vill. Kan någon då komma med förslag på hur vi kommer ur det här?

Anne Halldin (inte verifierad)

lör, 2014-09-13 07:31

3. Kan en nyordning ge bättre nationell samordning?

Efter att ha läst om Parkinsons lag håller jag med Olof, både om att det är bra och modigt av Karin M-W att ta upp saken, och om att vi har för många riksdagsledamöter. Dessutom har media lärt oss att politiker ska värderas efter hur många motioner de levererar. Skulle det räcka med 70 ledamöter? Tänk om vi dessutom kunde få välja dem utifrån deras kompetens, mod, värderinger och samarbetsförmåga...

Sista ordet är långt ifrån uttalat i turerna runt kommunens övertagande av Guldfågeln Arena i Kalmar. Nu har Gunnar Rydström, civilingenjör i fastighetsekonomi, lämnat in ett överklagade till Förvaltningsrätten.

Det blir det största arenaprojektet någonsin i Sverige. Politiker och tjänstemän i Göteborgs stad är nu överens om samma linje – att bevara positionen som landets främsta evenemangsstad. Och det får kosta. Dagens arenor rivs och ersätts av en jättearena för 16 000 åskådare, en mellanstor arena för 5 000 personer och tre hallar för breddidrotten.

De svenska handbollsdamerna hade mer än 33 000 skäl att besegra Nederländerna i bronsmatch i VM. en seger hade gett varje spelare 33 000 kronor. En seger hade betytt i slutändan att varje spelare fått 98 000 kronor skriver Sportbladet.men nu blev det inget brons och inga större pengar.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Byggvaruhuskedjan BAUHAUS har förlängt sitt avtal till och med 2020 som titelsponsor för den svenska Diamond League/BAUHAUS-galan på Stadion. Den 10 juni kommer världsstjärnorna till Stockholm. Företaget har varit titelsponsor sedan 2015.

Motorn i den svenska hästnäringen riskerar att stanna. Det ligger nu i regeringens, främst Ardalan Shekarabis händer, att se till att en efterlängtad reform av spelpolitiken säkrar en rättvis finansiering av trav- och galoppsporternas grundläggande infrastruktur som anläggningar och tävlingskostnader samt de breda satsningar inom hästsektorn som idag finansieras via ATG.

För alla fotbollsälskare blir sommaren mycket speciell. VM spelas i Ryssland och från den 14 juni och en månad framåt cirklar mycket av tillvaron runt matcherna och alla spekulationer. SVT och TV4 laddar på varsitt håll, de delar på sändningsrättigheterna och ska återge vardera 32 matcher.

Premier League, med alla spelaraffärer och silly Season fascinerar många, inte minst fans och journalister. Men nu nu kan det bli ändring och helt andra villkor.