good governance
Krävs demokratisk styrning
Karl-Erik Nilssons avgång har satt ljuset på många idrottspolitiska utmaningar: från den internationella idrottens (alltmer flata) hållning gentemot Ryssland till svårigheten för förtroendevalda att inneha dubbla uppdrag och idrottsledares utsatthet i sociala medier.
Det är förståeligt att diskussion hittills haft ett starkt fokus på Nilsson själv och hans agerande som vice ordförande i UEFA. Per Palmström har dock i en krönika här på Idrottens affärer pekat på att Nilsson på intet sätt är unik
Det finns många etiska konflikter och dilemman som svenska idrottsledare kan ställas inför när de har uppdrag och förtroendeposter på internationell nivå.
Även jag vill skifta fokus från det enskilda fallet till det mer grundläggande problemet: om svensk idrott vill bevara sin trovärdighet och samhällslegitimitet måste man väsentligt förbättra den egna demokratiska styrningen.
Fair play i styrelserummen
Den stora Play the game-konferensen har precis genomförts i Eindhoven, Holland. Konferensen är en viktig mötesplats för idrottsledare, politiker, jurister, journalister och forskare som verkar för att befria den internationella idrotten från korruption, maktmissbruk och bristande insyn.
Föga förvånande dominerades diskussionen av ryska dopningsskandaler och mutor med koppling till de olympiska spelen i Rio. Själv hade jag emellertid störst behållning av de seminarier som handlade om "good governance".
Good governance är ett samlingsnamn för utvecklandet av etiska koder och styrsystem som syftar till främja öppenhet och demokratiska principer i idrottsorganisationer. Medan dopning och riggade matcher handlar om fusk som sker på planen, handlar således good governance om att skapa fair play vid sidan av planen, i styrelserummen och i maktens korridorer.
