Föga förvånande dominerades diskussionen av ryska dopningsskandaler och mutor med koppling till de olympiska spelen i Rio. Själv hade jag emellertid störst behållning av de seminarier som handlade om "good governance".

Good governance är ett samlingsnamn för utvecklandet av etiska koder och styrsystem som syftar till främja öppenhet och demokratiska principer i idrottsorganisationer. Medan dopning och riggade matcher handlar om fusk som sker på planen, handlar således good governance om att skapa fair play vid sidan av planen, i styrelserummen och i maktens korridorer.

Jag har alltid tyckt att svensk idrott borde ha en framträdande roll i arbetet för god etik och öppenhet i den internationella idrotten. Just öppenhet och demokrati är ju självklara beståndsdelar i vår folkrörelseuppbyggda idrottsmodell. Men ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att de krav som nu börjar ställas på idrottsorganisationer internationellt är långtgående och delvis utmanande för vår idrottsmodell.

En första utmaning handlar om insyn

Jag vill hävda att de allra flesta specialidrottsförbund har välutvecklade hemsidor med information om regelverk, policydokument och utbildningsmaterial. Med lite letande finner man ofta även årsredovisningar och stämmodokument. Men hur många publicerar sina styrelseprotokoll? Och hur detaljerad är den ekonomiska redovisningen? Framgår det om arvoden ges till styrelseledamöter eller vad högre tjänstemän får i lön? Redovisas intäkter och avtal med sponsorer? Är uppgifterna enkla att hitta? Min bedömning är idrottsrörelsen framöver måste acceptera att kraven på insyn kommer att öka rejält, inte minst i frågor som rör makt och ekonomi.

I detta sammanhang kan jag inte låta bli att tänka på Fotbollförbundets konflikt med sitt damlandslag. Avtalet omförhandlades visserligen i sista stund med följden att bojkotten av Fotbollsgalan kunde undvikas. Men varför redovisades inte innehållet i det nya avtalet? Det är ju först när faktiska siffror redovisas som det blir möjligt att bedöma graden av jämställdhet i Fotbollförbundets förhållande till sina två landslag.

En andra utmaning handlar om autonomi

Inom idrotten finns en klassisk dröm om att klara sig själv, att stå vid sidan av den övriga världen. Det är denna autonomitanke som gett upphov till dagens gigantiska internationella idrottssammanslutningar vilka styr sina idrotter och organiserar sina mästerskap utan större insyn eller påverkan från omvärlden. Och den misskötsel och korruption som vi nu ser i den internationella idrotten beror ytterst på att idrottsledare inte kunnat hantera den makt eller de lukrativa möjligheter som denna självständighet skapat.

Svensk idrott har inte haft någon roll i de korruptions- och dopningsskandaler som för närvarande fyller tidningarnas löpsedlar. Trots detta riskerar den internationella idrottens trovärdighetsproblem att spilla över på svensk mark. Även svensk idrott är ju i stor utsträckning självbestämmande - och även hos oss finns det inbyggda intressekonflikter som kan leda till kritik och ifrågasättanden. Ta bara det enkla faktum att Riksidrottsförbundet både ansvarar för svenska elitidrottsprestationer och för svenskt antidopingarbete. Dopingkommissionen ska visserligen vara ett oberoende organ, men dess ledamöter utses av RF-stämman. På detta område är idrottsrörelsen följaktligen sin egen vakthund.

En andra potentiell intressekonflikt ligger i att Riksidrottsförbundet både fördelar statligt stöd till sina medlemsförbund och samtidigt beslutar om vilka nya förbund som ska upptas i den idrottsliga gemenskapen - något som kan skapa misstankar om att Riksidrottsförbundets medlemmar (specialidrottsförbunden) har ekonomiska incitament att begränsa antalet nya medlemsförbund.

Förstå mig rätt. Jag ifrågasätter inte kvaliteten i svensk antidopingverksamhet eller hur Riksidrottsförbundet väljer sina medlemmar. Däremot vill jag peka på att den självständighet som är den svenska idrottsrörelsens signum ytterst bygger på tillit och trovärdighet - och det är just detta som håller på att raseras på internationell nivå till följd av korruptionsskandaler och andra oegentligheter.

De utmaningar jag beskriver är ingen nyhet för Riksidrottsförbundet

På RF:s senaste stämma i maj togs flera beslut vilka kan tolkas positiva steg i riktning mot ökad "good governance" i svensk idrott. Det handlar om att ta fram "en etisk kod" för att stärka idrottsrörelsens värdegrund, att inrätta en idrottens ombudsman och dessutom skapa en visselblåsarfunktion. Vidare ska kriterierna för medlemskap ses över. Jag tror detta är bra. Men jag vill samtidigt se ett ökat engagemang från svensk sida i den internationella diskussionen - både för att visa på styrkan i vår folkrörelsemodell och för att vi inte ska hamna på efterkälken.