Frågan har dessutom fått ökad aktualitet efter att medierna rapporterat om missförhållanden i svensk konståkning i form av kränkningar, vikthets och osunt träningsklimat.

Ett kritiserat initiativ

I dagarna kunde vi även läsa i Dagens Nyheter om att 

Solna kommun utreder möjligheten att skärpa reglerna för kommunens idrottsföreningar i fråga om anmälningsplikt av kränkningar. Initiativet har kritiserats av Riksidrottsförbundet med argumentet att bestraffningsärenden inom idrotten ska hanteras i enlighet med RF:s stadgar och inte bli föremål för kommunala bestämmelser. 

På Riksidrottsförbundets hemsida finns information om barnkonventionen och länkar till policies och utbildningsmaterial. Det är bra. På den direkta frågan hur idrottsrörelsen påverkas av att barnkonventionen blir lag blir svaret emellertid följande: ”Det korta svaret är att idrottsrörelsen inte omfattas av den nya lagen, då den gäller offentlig verksamhet. En förening kan alltså inte bli dömd för brott med enbart barnkonventionen som grund.” 

Tanken att idrottsrörelsen inte omfattas av den nya lagstiftningen må vara juridiskt korrekt – men den är samtidigt politiskt ohållbar. 

Idrotten omfattas inte – men... 

Ett första och självklart motargument är att idrottsrörelsen – om än indirekt – mycket väl omfattas av den nya lagstiftningen. Efter årsskiftet kommer Sveriges kommuner ha ökade krav på sig att leva upp till barnkonventionen. I detta ingår deras ekonomiska stöd till idrotts- och föreningslivet. 

De föreningar som mot förmodan bryter mot barnkonventionen kommer kanske inte att kunna bli dömda för brott, men de riskerar definitivt att gå miste om offentliga bidrag. I det avseendet så påverkas idrottsrörelsen påtagligt av den nya lagstiftningen. 

Idrottsrörelsens föreningar måste således göras medvetna om konsekvenserna av den nya lagstiftningen. De behöver hjälp och stöd att se över sina barn- och ungdomsaktiviteter, snarare än budskapet att lagstiftningen inte rör dem. 

En orimlig verklighetsbild 

Min andra invändning är att själva synsättet bygger på orimlig verklighetsbild. Inom idrottsrörelsen finns en närmast klassisk tanke om att kunna göra åtskillnad mellan idrottens egna angelägenheter och sådant som rör det omgivande samhället. Det är i sådana sammanhang man hör påståenden som att politiker inte får styra över idrottsrörelsen eller att varje idrottsförbund och förening ytterst är ägare av sin egen verksamhet. 

Det är även från denna utgångspunkt som Riksidrottsförbundet nu hävdar att kommuner inte ska lägga sig i idrottens egna bestraffningssystem. Problemet är bara att denna åtskillnad mellan idrott och samhälle är omöjlig att upprätthålla. Barnkonventionen måste följas. Detta krav gäller redan idag och det kommer att bli än tydligare framöver. 

Ett idrottsförening som vill behålla sina offentliga bidrag kan därmed inte hävda föreningsdemokratiska argument för att för att få sköta sig själv. Konflikten med Solna kommun visar dessutom att politiker är otåliga och fullt beredda att föreslå egna lösningar om idrottsrörelsen inte själv visar handlingskraft. 

Självbestämmandet ska motiveras 

Jag är övertygad om idrottsrörelsen även framöver kommer att vara en stark och självständig kraft i det svenska samhället. Men jag vill varna för synsättet att idrotten har en sorts principiell eller juridisk rätt att få sköta sina angelägenheter själv.

 Idrottens självbestämmande kan inte motiveras med hänvisning till att idrotten står skild från samhället. Självbestämmandet måste istället bygga på att idrottsrörelsen konkret och påtagligt visar att man har de bästa svaren på idrottens många utmaningar – och den bästa förmågan att leda idrotten i en positiv riktning. 

Min förhoppning är därför att Riksidrottsförbundet tar tillfället i akt och utnyttjar barnkonventionens kommande rättsliga status till att utveckla, stödja och kvalitetssäkra barn- och ungdomsidrotten i svensk idrott. Detta skulle säkert mötas med både uppskattning och beröm från föreningarna själva och de många politiker i landets kommuner som har till uppgift att verkställa den nya lagstiftningen. Att hävda att idrottsrörelsen inte omfattas av den nya lagstiftningen riskerar att få rakt motsatt effekt.