Rapporten fyller ett kunskapsbehov.

Låt mig först säga att jag är tacksam över att vi fick detta uppdrag av regeringen. Det behövs forskning och kunskap om coronapandemins effekter på idrottsrörelsen, inklusive analyser av det extra statsstöd på 3,5 miljarder som krisen gav upphov till. I fråga om just krisstödet ger vår rapport dessutom en första samlad redogörelse över hur detta bidrag utformats och fördelats. På så sätt fyller vår rapport ett viktigt kunskapsbehov. Jag vill även tro att den främjar transparens i svensk idrottspolitik. 

Ojämlika fördelningen 

Debatten förra veckan handlade mest om rättvisfrågor. Var det rätt eller fel att merparten av krisstödet tillföll idrottsverksamheter som vanligtvis har stora marknadsintäkter, inte minst elitklubbar i fotboll och ishockey? Det stämmer visserligen att den kommersiella elitidrotten fick mest, men det är knappast en större nyhet. Vårt resonemang är lite annorlunda. 

Det är välkänt att idrottens marknadsintäkter är ojämlikt fördelade: att vissa idrotter har betydligt större kommersiella intäkter än andra, att elitidrotten har större intäkter än barn- och ungdomsidrotten samt att manlig idrott vanligtvis har större kommersiella intäkter än kvinnors. När statliga bidrag skapas för att kompensera idrottsrörelsen för förlorade marknadsintäkter kommer även det statliga stödet att fördelas ojämlikt. Detta är oundvikligt. 

Det principiellt märkliga här är inte ojämlikheten i sig, utan att statens stöd till idrotten vanligtvis handlar om att utjämna de ojämlika förutsättningarna inom idrotten. Stödet är skapat för att stödja idrottsrörelsens ideella krafter och samtidigt ge flickor och pojkar, kvinnor och män, möjligheter att föreningsidrotta oavsett ekonomiska eller andra socio-demografiska förutsättningar. 

Blev raka motsatsen

Det statliga krisstödet blir därmed närmast att betrakta som det vanliga idrottsstödets raka motsats. Medan det traditionella statliga idrottsstödet avser att balansera eller minska marknadskrafternas inverkan i svensk idrott så skapades krisstödet för att kompensera idrottsrörelsen för förlorade marknadsintäkter. 

Att ”störst fick mest” är följaktligen fullt logiskt utifrån ett krisstödsperspektiv, men det är samtidigt idrottspolitisk dynamit. Under coronapandemin blev idrottens kommersiella intäkter ett statligt ansvarsområde. Något sådant har aldrig hänt tidigare – och det förtjänar att påpekas.

Jag vill även lyfta en viktig slutsats som delvis undanskymts i diskussionen om stödets eventuella ojämlikhet. Vår bedömning är att det statliga stödet har varit av betydelse för svensk idrott. Riksidrottsförbundet har i praktiken fått hela det belopp som man ansåg nödvändigt för att idrottsrörelsen skulle klara sig igenom krisen.

Inga specialidrottsförbund eller stora idrottsklubbar har gått i konkurs under krisen. Tvärtom indikerar de få studier som hittills gjorts av både elitklubbars och lokala idrottsföreningars ekonomi under pandemin, att man klarat krisen förhållandevis väl och att statens stöd bidragit till detta. 

Bidrog till överlevnad

Som exempel konstaterar de ekonomiska experterna i Sport Business Services att svensk elithockey klarade sig bra ekonomiskt under 2020 och att statens stöd bidrog till detta. För de allsvenska klubbarna blir betyget att man ”tog sig igenom 2020 med bravur” och att tre av fyra klubbar uppvisade ett positivt ekonomiskt resultat. 

Enligt min mening är det statliga krisstödet till idrotten – totalt 3,5 miljarder kronor för 2020–2021 utöver det vanliga statsstödet – ett hedrande bevis på idrottsrörelsens starka ställning i det svenska samhället. Men bidragets fördelning speglar också att idrottsrörelsens förbund och föreningar lever under mycket olika ekonomiska villkor. 

Det har inte varit enkelt att kartlägga och analysera det statliga krisstödet till idrottsrörelsen. Fördjupade studier kommer att behövas på många områden, och många frågor återstår ännu att besvaras. En bedömning av coronapandemins långsiktiga effekter på svensk idrott kan ännu inte göras. 

Återstartstödet förvånar

För egen del undrar jag mest över det så kallade återstartsstödet. Bidraget infördes 2021 för att ”stimulera en uppstart av SF:s verksamhet efter coronapandemins effekter”. Bidraget ska således inte kompensera för förlorade intäkter utan snarare göra så att idrottsrörelsen kan ”stå sig fortsatt stark efter att pandemin släppt sitt tag”.

Bidraget bygger dessutom enligt Riksidrottsförbundet på beräkningar av hur mycket verksamhet (LOK-stöd, utbildning, licenser med mera) som respektive idrott förlorat under pandemin.

Det jag undrar över är själva fördelningen. Av totalt 460 miljoner som utbetalades 2021 fick fotbollen det största bidraget, totalt 43 miljoner kronor. Detta framstår i mina ögon som lite märkligt.

Fotbollen ökade ju mest!

Fotbollen var ju en av de få idrotter som gick mot strömmen och ökade sina aktiviteter under pandeminåret 2020. Ändå ska man ha störst stöd för att återstarta sin verksamhet.

Här tänker jag att en förklaring av för fördelningsprinciperna vore bra. Annars är risken att återstartsstödet förlänger debatten om att ”störst ska ha mest” i svensk idrott.