Den 1 september anlände nya studenter till Malmö högskolas idrottsvetenskapliga program. Många har valt inriktning mot Sport management. För dessa studenter är målet att skapa sig en framtida yrkeskarriär i en allt mer kommersialiserad idrottsvärld: som spelaragenter, sportchefer, marknadsansvariga eller som arrangörer av stora idrottsevenemang. 

De är således beredda på flera år av tuffa studier i ämnen som företagsekonomi, juridik och ledarskap. För egen del hoppas jag emellertid att de även tar sig an våra idrottspolitiska kursmoment med samma iver och allvar. Enligt min mening är nämligen kunskap om politik och offentlig sektor ett omistligt men ofta förbisett inslag i Sport management i en svensk kontext.

Här är argumenten

Jag ska ge tre argument för detta. 

Mitt första argument är att det offentliga stödet till idrotten alltjämt är vida större än marknadens bidrag. Som exempel visar en purfärsk föreningsstudie av Riksidrottsförbundet att reklam- och sponsring endast utgör åtta procent av en genomsnittlig idrottsklubbs samlade intäkter medan det kommunala och statliga stödet uppgår till 24 procent. 

I kronor och ören så är således politikerna långt viktigare än företagarna för svensk idrott. Trots detta så är det en vanlig uppfattning bland landets klubbar och förbund att sponsorintäkter och andra privata medel är viktigare eller åtminstone mer åtråvärda än offentliga bidrag. Detta visar forskning av företagsekonom Anna Fyrberg Yngfalk. 

Lite förenklat kan man säga att kommersiella intäkter betraktas som en lockande möjlighet medan kommunala och statliga bidrag snarare uppfattas som en rättighet. 

Men allt för få klubbar tänker då på att sponsring även innebär kostnader och att nettointäkterna ofta är betydligt lägre än av vad sponsringsavtalen kan påskina. Dessutom kan en övertro på de privata intäkternas betydelse leda till problem såsom att föreningarna accepterar att samarbeta med etiskt tveksamma sponsorer eller att de förmås att kompromissa med sin verksamhet i syfte att tillgodose marknadens krav och intressen.  

Finns gränser, trots allt

Mitt andra argument är att det offentliga stödet inte alls kan betraktas som en rättighet. Det visar inte minst det upprop som initierades av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) i våras angående Svenska Fotbollförbundets nya arenakrav. 

Budskapet var att förbundets skärpta krav både var orimliga och utan hänsyn till de ökade kostnader som de medförde för landets kommuner. Dessutom menade SKL att andra idrotter hade följt i fotbollens spår vilket gjorde situationen ”olycklig” och med risk att ”skada allmänhetens tilltro till idrottsrörelsen”. 

Målet med utspelet var att få till stånd ökad dialog mellan kommunerna och idrotten och bättre förståelse för varandras roller och förutsättningar. I förlängningen var det dock även en markering av att det finns gränser för den offentliga sektorns välvilja – och att idrottens arenakrav var på god väg att passera en sådan gräns. 

Saknades förankring

Mitt tredje argument är turerna kring en svensk ansökan om att få arrangera vinter-OS i Stockholm 2022. I det förslag som utarbetades av SOK – och med stöd från den övriga idrottsrörelsen – fanns det en tydlig ambition att minimera statens delaktighet och ansvar. 

Viktigast av allt var att själva genomförandet av spelen var tänkt att ske helt utan statliga medel. Därmed skulle den offentliga sektorns roll begränsas till att medfinansiera vissa nyinvesteringar i anläggningar och arenor samt att regeringen skulle behöva ställa sig bakom en s.k. förlustgaranti, det vill säga åta sig att täcka eventuella ekonomiska förluster i genomförandet av spelen. 

Någon sådan garanti var regeringen emellertid inte villig att ge. När Stockholms stadshus meddelade att ansökan inte ens skulle behandlas i fullmäktige så hade SOK inget annat val än att ge upp försöket att få till stånd ett vinter-OS i Stockholm. Mycket hade gjorts rätt. Förutsättningarna för ett vinterspel hade utretts grundligt. Ett konkret förslag hade utarbetats. Därtill hade hela idrottsrörelsen slutit upp bakom idén.

Men trots det föll förslaget eftersom det saknade förankring på politisk nivå.

Glöm inte den offentliga sektorn

Min poäng är enkel. I takt med att svensk idrott blir allt mer kommersialiserad och professionaliserad, så ökar behovet av personer med utbildning i ekonomi, juridik och ledarskap. 

Men glöm inte bort att den offentliga sektorn alltjämt är idrottens största sponsor. 

Därmed sagt att sport management på svenska inte bara handlar om kunna hantera lukrativa sponsoravtal, dyra spelarkontrakt eller försäljning av TV-rättigheter. Lika viktigt är att förstå hur politikerna i en kommunal fritidsnämnd tänker och resonerar. Det är ju ofta dessa personer som fattar de riktigt viktiga besluten rörande idrottens förutsättningar och existensvillkor.