Under det här året har jag haft förmånen att vara en del av Sport Open som är ett samarbete mellan forskare vid Malmö högskola och Skåneidrotten med syfte att hjälpa idrottsföreningar att möta nyanlända. 

Identifierat problem

Projektet skapades som en reaktion på den europeiska flyktingkrisen och med ambitionen att stödja idrotten att genomföra regeringens särskilda integrationssatsning. 

Vi i Sport Open har ägnat mycket tid åt att samla in information om de många aktiviteter som genomförts av idrottsklubbar i södra Sverige under 2015-2016. 

Vi har ofta imponerats av föreningarnas engagemang och uppfinningsrikedom – men också identifierat utmaningar och problem.

Våra råd och slutsatser lanseras i dagarna på hemsidan www.sportopen.se. Projektet har dessutom fått mig att reflektera över idrottsföreningarnas möjlighet att främja integration och mångfald. 

Nu vill jag lyfta fram två lärdomar.  

Se värdet i er vanliga verksamhet! 

Den första lärdomen handlar om hur idrottsföreningars kan bidra till integration av nyanlända. 

I samhällsdebatten refererar begreppet integration vanligtvis till människors grundläggande behov av språk, bostad, arbete och utbildning. Ur det perspektivet handlar integration om att bereda vägar för människor in i ett samhälle och att göra dem självförsörjande.

Problemet är bara att landets idrottsföreningar knappast kan möta sådana stora samhälleliga utmaningar. Däremot kan de fylla andra viktiga funktioner. 

Framförallt kan föreningarna erbjuda ett socialt sammanhang där idrottsintresserade med olika bakgrund får möjlighet att träna regelbundet, mötas och känna gemenskap. Det som ibland benämns som ”sekundär integration” kan i sin tur skapa sociala kontakter och välbefinnande vilket i förlängningen stärker nyanländas möjlighet att lära sig ett språk och att etablera sig i ett samhälle. 

Det viktiga i sammanhanget är emellertid att idrottsföreningar inte får tro att de måste ansvara för och lösa integrationens alla utmaningar. De måste tvärtom förstå och uppskatta värdet i den integration som uppstår naturligt i den vanliga idrottsverksamheten. Det ni gör till vardags är gott nog.  

Krångla inte till det!

Den andra lärdomen handlar om den projektlogik som präglar denna satsning. I spåren av de stora utvecklingssatsningarna Handslaget och Idrottslyftet har många idrottsföreningar svarat på regeringens nya satsning genom att utveckla särskilda integrationsprojekt.

Det rör sig om alltifrån ”prova på”-verksamheter och idrottsskolor till träningspass för nyanlända och ”organiserad spontanidrott”. 

Det finns givetvis mycket gott att säga om dessa insatser – men risken är alltid att riktade aktiviteter både upprätthåller och förstärker en uppdelning mellan en förenings ”vanliga” verksamhet och det särskilda ”projektet”. På samma sätt uppstår en tudelning mellan klubbens ”vanliga” medlemmar och gruppen av nyanlända. Sådant kan knappast kallas för integration eller inkludering. 

Det här är råden

Mitt råd till idrottsföreningar som vill möta nyanlända är därför mycket enkelt - krångla inte till det! 

Fortsätt med er vanliga idrottsverksamhet, men lägg kraft på inkludering, det vill säga att alla ska vara lika välkomna, oavsett bakgrund, erfarenhet eller förutsättningar. Eller som det hela formulerades av en fotbollstränare i nordöstra Skåne: 

”I vår förening gör vi inte skillnad på människor, oavsett varifrån de kommer. Alla möts med ett ’hej och välkommen, på med skorna’, och sedan är spelet igång.”

På ett idrottspolitiskt plan blir poängen att vi alla måste bli bättre på att se och uppskatta samhällsnyttan i en idrottsförenings vanliga verksamhet – under förutsättning att verksamheten är lika öppen och tillgänglig för alla.