I det tysta och med stor framgång har barnens rätt blivit ett väletablerat koncept i idrotten som tjänstemän på Riksidrottsförbundet beskriver utvecklingen. Ja, de använder till och med ord som ”omvälvande” och ”revolutionerande”.

Förvandlingen för ungdomarna

I somras genomförde jag på uppdrag av Unicef Sverige en kartläggning av hur idrottsrörelsen, myndigheter och andra aktörer tillämpar FN:s barnkonvention i svensk idrott.

Till saken hör att jag för några år sedan var sekreterare i den statliga utredning som under professor Tomas Petersons ledning föreslog att ett s.k. barnrättsperspektiv skulle införas i det regelverk som reglerar statens idrottsstöd.

Jag hade därmed på nära håll kunnat följa processen under 2008-2009 när barnkonventionen integrerades i svensk idrottspolitik. Med det nya uppdraget fick jag även möjlighet att undersöka reformens faktiska genomslag.

Många antar nytänkandet

Arbetet med kartläggningen gjorde mig positivt överraskad. Det visade sig att barnrättsperspektivet idag har utvecklats till ett väletablerat koncept i idrotten.

Det har en framskjuten roll i den offentliga idrottspolitiken – inte minst på kommunal nivå i form av nya idrottspolitiska program.

Det ligger även till grund för betydande verksamheter inom idrotten, framförallt satsningen på Idrottslyftet.

Därtill har barnrättsperspektivet genererat utbildningsinsatser och samarbetsprojekt mellan idrottsrörelsen och Rädda Barnen, Friends och Bris.

Tydligt är även att genomförandet av barnrättsperspektivet intensifierats inom idrotten under senare år.

Lärandet viktigast

En viktig milstolpe var Riksidrottsstyrelsens beslut i maj 2014 att utfärda särskilda anvisningar för hur barn- och ungdomsidrotten ska utformas för att leva upp till barnkonventionen.

Där framhålls att ungas idrottande ska inriktas på lärande och långsiktig utveckling, att tävlingssystem, tävlingsformer och tävlingsregler ska utformas med hänsyn till barns utvecklingsnivå samt att rankinglistor och dylikt inte får förekomma.

Ett särskilt avsnitt rör dessutom hur idrottsrörelsen ska hantera verksamheter ”som uppenbart strider mot riktlinjerna”.

Budskapet är att problem på individnivå kan hanteras av den enskilda föreningen medan ekonomiska sanktioner och andra insatser av Riksidrottsförbundets regionala organisationer (distriktsförbund, SISU etc) kan bli aktuella om problemen är av större karaktär.

Förbunden höjer ambitionen

I kölvattnet på Riksidrottsstyrelsens nya anvisningar har även många specialidrottsförbund höjt sina ambitionsnivåer.

Ett 40-tal förbund har anpassat sina regelverk. Mest omtalat är att ett antal lagidrotter med fotbollförbundet i spetsen beslut att inte längre kora slutsegrare i tävlingar med barn före 13 års ålder – en åtgärd som i praktiken innebär ett omdiskuterat avskaffande av cuper och seriespel för barn.

Parallellt har idrottsrörelsens distriktsförbund fått en allt mer operativ roll. I exempelvis Skåne har särskilda ”barnrättsstrateger” utbildats i samarbete mellan Skåneidrotten och Kommunförbundet med målet att sprida kunskaper och insikter om barnrättsbegreppet i den regionala idrotten.

Jag har talat med tjänstemän på Riksidrottsförbundet som beskrivit utvecklingen under senare år som ”omvälvande” och som ”en revolution”. Det är stora ord men högst rimliga i dessa sammanhang.

Tomas Peterson fick rätt!

Forskarna har lyckats

Barnrättsperspektivets allt mer framträdande position måste rimligtvis ses som ett resultat av ett antal samverkande faktorer.

Till viss del handlar det säkerligen om en reaktion på stora samhälleliga utmaningar såsom minskade aktivitetsnivåer i barn- och ungdomsidrotten och ökad konkurrens från kommersiella idrottsaktörer.

Jag tror också att forskarsamfundets kritik av barn- och ungdomsidrotten satt sina spår. I detta sammanhang vill jag särskilt lyfta fram professor Tomas Peterson.

Han fick utstå mycket missnöje och kritik från idrotten när han lanserade tesen att barn- och ungdomsidrott präglades av för mycket ”tävlingsfostran” på bekostnad av ”föreningsfostran”.

Men det är precis denna analys som idag präglar Riksidrottsförbundets anvisningar och specialidrottsförbundens förändrade regelverk.

Men, men...

Vad händer då ute i föreningarna?

Har Riksidrottsförbundets anvisningar och förbundens anpassade regelverk accepterats eller mötts med motstånd? Kommer de att förändra klubbarnas aktiviteter och barn- och ungdomsidrottens utformning?

Frågan är särskilt aktuell inom fotbollen där de nya reglerna om nya regler för serie- och cupspel före 13 års ålder gäller från årsskiftet. 

 Verkligheten är ju egentligen att matcherna spelas precis som vanligt. Varje lag har en serie som heter t.ex P12-7. spelare och föräldrar kan följa spelprogrammet. Varje match har en vinnare eller förlorare (eller oavgjorda). Spelarna får göra mål. Spelarna får släppa in mål. Den enda skillnaden är att domaren inte rapporterar in resultatet till förbundet och uppdaterar tabellen. I cuper är det nya att det inte sker prisutdelningar och överdrivna känsloyttringar ska undvikas. 

Jag är själv pappa till en fotbollsspelande 11-åring. Han har spelat serier och cuper i flera år. Jag vet mycket väl vilken känsloladdad diskussion nyordningen väckt bland tränare och föräldrar i hans lag – och jag ser med spänning fram emot att följa lagets utveckling under 2017.

Med allt vad det innebär.