Mest omtalad är en motion där elva förbund med Ishockeyförbundet i spetsen föreslår kraftiga anslagsökningar till specialidrottsförbunden. Bakgrunden är att statens stöd till idrotten höjts med nästan 300 miljoner kronor under en tioårsperiod: från 1,85 miljarder kronor år 2010 till 2,25 miljarder kronor 2020 (samt ytterligare 1,5 miljarder kronor i krisstöd till följd av Corona-pandemin). 

Förbunden menar emellertid att allt för mycket av bidraget använts av RF:s kansli och distriktsorganisation. Nu kräver man att statsanslaget omfördelas så att en större andel tilldelas specialidrottsförbunden. Dessutom vill man att RF/SISU får ett mer ”preciserat basuppdrag” enligt principen ”att det är respektive specialidrottsförbund som är mest lämpat att avgöra vilka prioriteringar, satsningar och initiativ som bäst behövs inom sin respektive idrott”. 

Budskapet är att RF blivit för mycket av en idrottslig myndighet vilket begränsat både medlemsförbundens ekonomi och deras handlingsfrihet. 

Riksidrottsstyrelsens helomvändning 

Något oväntat väljer Riksidrottsstyrelsen att inte försvara sig eller förklara varför kansliet och distrikten expanderat. Man går istället motionärerna till mötes och säger sig ”fullt ut” stödja principen att bidraget till medlemsförbund och föreningar måste öka. 

Hela 100 miljoner kronor ska tillföras förbunden de närmaste åren genom kraftiga besparingar och rationaliseringar av RF:s kansli och distriktsorganisation. 

Därtill ska ytterligare 100 miljoner kronor genereras via en ”idrottspolitisk offensiv”. Det senare innebär i praktiken att regeringen ska förmås att tillföra idrottsrörelsen nya anslag för sådant som specialidrottsförbunden anser prioriterat och utan ytterligare krav. 

Riksidrottsstyrelsen tillägger att stödet till medlemsförbunden i största möjliga utsträckning ska vara ”fritt från styrande riktlinjer och ge förutsättningar för en förenklad administration och rapportering”. Någon hård myndighetskontroll ska det således inte vara frågan om.

iIte förvånad – men frustrerad

Jag är inte förvånad över denna utveckling. I svensk idrottsrörelse pågår en ständig ideologisk dragkamp mellan sammanhållning vs decentralism och mellan en betoning på idrottens egenvärde vs dess samhällsnytta. I början av 2000-talet dominerade synsättet att specialidrottsförbunden ”var ägare av sina egna idrotter” och att Riksidrottsförbundet skulle stödja, men inte styra. Med ökade samhällsutmaningar (inte minst flyktingkrisen 2015) och kraftigt ökade anslag så skiftade pendeln. RF-kansliet och dess distriktsförbund fick nya uppgifter, ökade resurser och en stärkt ledande funktion. Samtidigt infördes en ny bidragsfördelningsmodell i svensk idrott som gav både vinnare och förlorare bland medlemsförbunden. 

Jag är däremot bekymrad över den färdriktning som nu föreslås. En första invändning handlar om själva synen på statens bidrag. Både motionärer och Riksidrottsstyrelsen verkar betrakta fördelningen av statens stöd som en intern, idrottslig angelägenhet. De bortser från att idrottens ökade statsanslag under 2020-talet skett i dialog med staten och mot bakgrund av specifika samhällsutmaningar, inte minst flyktingkrisen och den pågående satsningen på rörelse i skolan. RF-kansliet och distriktsförbundens expansion är ett resultat av ett utvidgat samhällsuppdrag. Men hur kommer regeringen att reagera om idrottsrörelsen på eget bevåg väljer att omfördela dessa medel? Såvitt jag förstår är statens stöd till idrotten en möjlighet och ett erkännande – men det är ingen rättighet att fritt förfoga över.

Riksidrottsstyrelsen är förstås medveten om denna problematik, och löser ekvationen genom påståendet att specialidrottsförbunden förväntas använda sina ökade resurser till att förverkliga Strategi 2025. Omfördelningen ska således kunna ske utan att idrottsrörelsens samhällsengagemang minskar. Detta är enligt min mening både en orimlig förhoppning och ett tydligt exempel på den mjuka styrningens begränsningar: man kan inte ge förbunden ökade bidrag och ökad självständighet och samtidigt förutsätta att alla förbund ska gå åt samma håll. En decentralisering i svensk idrott är – oundvikligen – detsamma som minskad sammanhållning. 

Snacka om dålig tajming!

Min andra invändning handlar om att idrottsrörelsen valt sämsta möjliga tidpunkt för denna diskussion. Svensk idrott står inför enorma utmaningar i form av minskade aktivitetsnivåer, bristande jämställdhet och socioekonomiska klyftor. Till detta kommer en pandemi som vi ännu inte sett slutet av. Jag hade förväntat mig att Riksidrottsmötet 2021 skulle handla om just detta: om idrottsrörelsens viktiga roll i en svår samhällssituation och om hur förbund och förening ska samverka för att möta sina egna utmaningar.

Nu var chansen att visa stolthet och endräkt. Istället är budskapet att sammanhållningen och samhällsuppdraget ska tonas ned. Ett ”idrottsperspektiv” ska vara överordnat ett ”samhällsperspektiv”.  

Jag ser fram emot diskussion på RIM. En folkrörelse måste alltid föra en levande diskussion om hur sammanhållning ska balanseras med decentralism. Men jag hoppas att debatten om det statliga stödet inte enbart handlar om vad idrottsrörelsen vill göra, utan även beaktar vad staten vill med sitt stöd.

Jag tror att man denna gång även måste våga ställa sig frågan om den nya färdriktningen på sikt kommer att leda till ett minskat samhällsstöd.