Tack till alla Sture och Arne. Det är tur att det finns så många av er. Hur skulle annars alla föreningar fungera. Vi måste uppskatta dem ännu mera, skriver Hans Sahlin och beberättar om sitt liv med idrotten.

Sverige, Bohuslän, sommar – ja, faktiskt den första riktiga solskensdagen på min semester. Sitter med en kopp kaffe och funderar över livets goda. Men ser också på morgonens nyheter om allt elände som ständigt gör sig påmint. Attentat i Nice, försök till statskupp i Turkiet...

Tid för eftertanke

Mycket har hänt i världen under 2015-2016. Krig och terror är nu vardagsmat, med stora flyktingströmmar som följd. Hur ska världen se ut i framtiden? Vad är det vi lämnar över till barn och barnbarn egentligen? Hur kommer vårt trygga Sverige att påverkas och utvecklas av detta? Vi är redan påverkade …

Då sitter jag här, med en kopp kaffe, i den bohuslänska myllan och funderar över livets goda.

Jag minns tillbaka när jag som avslutad elektroniksäljare tog steget till något oändligt mycket viktigare än hemelektronik. Jag sökte, och fick jobbet, som marknads- och försäljningschef för Bingolotto. Ett jobb som en del i en verksamhet, vilken bidrar med hundratals miljoner till det svenska föreningslivet varje år. Kände jag ett kall? Ja, kanske…

Viktiga värderingar

Jag minns, som igår – när jag med mina söner, en i varje hand, klev in genom grinden till det väldoftande gräset vid Stavrelunds IP i Trollhättan. Mina pojkar ville börja lira fotboll. Deras drömmar låg sannolikt på Messi, Ronaldo och Zlatan nivå. Mina drömmar mer betingade mot en kul fritid, motion, kompisar och lärande av sporten fotboll och livet ibland människor från alla sorters härkomst. Jag hade försökt lära mina pojkar att fotboll var bra för dem, i alla dessa former. Jag hade predikat om hälsoaspekter och kompisar med bakgrund från såväl Sverige, Syrien, Libanon eller vilket bakgrund man nu än hade – och som fört dessa kompisar till Trollhättan och Stavrelunds IP.

All denna övertygelse för jobbet på Bingolotto? Nej inte allt givetvis. Det mesta kommer från barndomshemmet givetvis. Viktiga värderingar som lärts av visa föräldrar.

Jag växte upp i ett arbetarhem i Trollhättan. Farsan svetsade efterbrännkammare till Viggenplanet på Volvo Flygmotor AB. Morsan jobbade som kontorist på Polhemsskolans rektorsexpedition.

Jag har två äldre bröder som delade samma drömmar och aptit för livet som jag själv – och vår uppväxt var både trygg och lycklig. Vi fick möjlighet att göra allt det där som barn vill göra, även om de ekonomiska resurserna inte alltid stod till buds.

Att vi bryr oss om varandra

Barndomen präglades av begreppen solidaritet och respekt för andra människor, men också för det kollektivas kraft. Ensam är inte stark – men tillsammans kan man göra allt. Familjen ska hålla ihop och man ska respektera att andra kan ha en annan uppfattning än man själv. Det är grundvalen i det som kallas demokrati. 

För mig är demokrati, att alla finns, syns och existerar. Att vi bryr oss om varandra i ett samhälle.

Respekt, hänsyn, solidaritet – skapar gemenskap, förståelse och sammanhållning.

När jag följde med mina söner till den där första fotbollsträningen i Trollhättans Fotbollsklubb möttes jag av en otrolig känsla av just detta. Lillgrabben, som skulle påbörja sin fotbollskarriär på den första nivån – ”Boll & Lek” möttes, tillsammans med 80 andra småkillar och tjejer, av två herrar vid namn Sture och Arne. Två helt vanliga herrar, med vanliga jobb i vardagen, med helt vanliga strävsamma liv – men som brann för, och engagerade sig i, föreningsverksamheten. Helt enkelt av kärlek till sporten och till att dela med sig till unga killar och tjejer, för att föda intresset för sport och fritid.

Gav en euforisk känsla 

Det som fascinerade mig, utöver hela atmosfären av 80-talet fotbollsintroducerande 5-6-åringar, var att Sture och Arne lyckades med bedriften att prata med, rufsa om kalufsen på och skoja med var och en av alla dessa barn, varje träning. En euforisk känsla strömmade genom mig. Respekten för Sture och Arne växte som en våg inom mig. Så slog det mig … Det måste ju finnas massor av Sture och Arne i Sverige? Hela vårt svenska föreningsliv måste ju vara fyllt av dessa helt vanliga människor som älskar sin nästa och som brinner för, engagerar sig i och vill dela med sig av detta till andra. Helt fantastiskt tänkte jag.

Till Sverige kommer idag människor från andra länder. Ofta beroende på krig och terror. Människor som söker en ny trygg hamn, som inte har någonting med sig och som inte förstår vare sig vår kultur eller vårt språk. Men av kärlek till sporten, inte sällan fotboll, hittar man en gemensam nämnare att komma in i det svenska samhället. Man lär sig språket, får svenska kompisar och kommer i kontakt med vårt lands värdegrunder. Men man tillför också värden från sin egen bakgrund.

Det kan inte finnas mer påtagliga bevis på integration i ett samhälle än detta. Det är våra svenska föreningar som hjälper till med det – bättre än någon annan rörelse i Sverige.

Ett samhälle för alla

Tack för Sture och Arne (över hela Sverige), tack för Sveriges föreningsliv och tack för det bidrag som leder till hälsa, solidaritet, respekt och sammanhållning.

Vi inser nog alla, att ett slutet land inte längre existerar. Att vi lär oss leva i ett samhälle öppet mot Europa och världen i övrigt. Vi, som växt upp här, måste bejaka andras bakgrund och kultur och våra nya medmänniskor måste lära sig hur det funkat här i generationer. Då får vi ett samhälle till för alla – oavsett färg, tro eller sexuell läggning. Respekt, solidaritet och gemenskap. Det gäller för oss alla.

Det är därför, tycker jag, viktigt att vi värnar vårt föreningsliv. Jag läser att föreningssverige tappar medlemmar. Att idrottande minskar till förmån för dataspelande etc.

Vi måste därför stötta våra ungdomar, motivera alla medborgare i Sverige – att värna denna rörelse.

Utan ett starkt föreningsliv, tror jag att Sverige tappar mycket av kraft.

Hans Sahlin, VD, Folkspel